När statsminister Ulf Kristersson besökte i Ankara den 8 november krävde Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan som väntat fler eftergifter än vad av den svenska regeringen redan har gått med på. Före resan förklarade Kristerssons regering att den tar avstånd från den syriskkurdiska milisen YPG – medan det i trepartsöverenskommelsen mellan Finland, Sverige och Turkiet (MoU, Memorandum of Understanding) formulerades som att staterna inte skulle stödja YPG. Skillnaden mellan att “inte stödja” respektive ”ta avstånd från” kan bli betydande , även om vi inte har sett ännu vad det innebär i praktiken.

Samtidigt är Ulf Kristersson beroende av SD-ledaren Jimmie Åkesson som enligt egen utsago aldrig mer får återvända till Turkiet och som enligt sin egen stabschef blev deporterad från landet 2020.

När Jimmie Åkesson utvisades från Turkiet gjorde SD:s stabschef ett skriftligt uttalande på partiets hemsida om att deportationen bekräftade att Turkiet inte är en demokrati. När jag klickande på länken kunde jag konstatera att uttalande är borttaget från partiets hemsida. Men internet glömmer inte. Uttalandet finns arkiverat på denna länk, vilket flinka personer påpekat.

Det är givetvis livsviktigt att Sverige fortsatt visar att rättsstatens principer gäller, dvs att det krävs dubbel straffbarhet för en utlämning. En person som har uppehållstillstånd i Sverige ska inte kunna utlämnas till Turkiet för handlingar som inte straffbara enligt svensk lag.

Men när president Erdogan hittar en motpart som är villig att göra fler eftergifter än vad ett MoU kräver kommer han att fortsätta pressa på den svenska regeringen. Det utsätter turkiska medborgare, som har flytt till Sverige och har fått uppehållstillstånd här, för otrygghet. Även om de, som den förre chefredaktören Bülent Keneş, som Erdoğan särskilt utpekat, litar på att svensk lag och rättssäkerhet gäller.

I mitt tidigare liv har jag gjort dragningar (briefingar) för svenska statsråd. Om jag vore rådgivare till statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Tobias Billström skulle jag uppmana dem att ompröva sin brådska med att försöka tillmötesgå president Erdoğan. Han vill bara ha fler svenska eftergifter för att stärka sin valrörelöse – så många att de skulle underminera Sverige som rättsstat.

Turkiet är ett land som har kört över bindande beslut från Europadomstolen för mänskliga rättigheter och som använder sina gummiartade antiterrorlagar för att frihetsberöva regeringens kritiker.

Så här skriver EU-kommissionen i sin senaste analys av kandidatlandet Turkiets apropå dess avvikelser från Europakonventionen om mänskliga rättigheter och Europadomstolens beslut:

“On freedom of expression, the serious backsliding observed in recent years continued. The implementation of criminal laws relating to national security and anti-terrorism continued to contravene the ECHR and other international standards and to diverge from the case-law of the ECtHR.”

Turkiet är också problematiskt på andra sätt. Det medverkar inte i sanktionerna mot Ryssland. Turkiet vill stärka sin geopolitiska ställning som medlare (exempelvis för spannmålsexporten från Svarta havet). Men inte bara det. Det finns ett ömsesidigt ryskt-turkiskt beroende. Ryska oligarker kan använda Turkiet för penningtvätt.

Sverige och Finland har säkerhetsgarantier från de viktiga Natoländerna, och skulle i praktiken fungera som Natoländer om Ryssland - vilket Gud förbjude - skulle försöka angripa något baltiskt land. Något den ryska krigsmakten inte mäktar med just nu.

Så det är Erdoğan som har anledning att känna brådska, inte Sverige. Han är isolerad i Nato i ratificeringsfrågan (bara den ungerska ratificeringen väntar ännu). Och han är rädd för att förlora nästa val i Turkiet. Så Sverige och Finland har tiden på sin sida. En svensk regering bör inte agera så att det kan tolkas i Turkiet som stöd för en sida i det turkiska valet.