Ett politiskt parti får inte lägga beslag på en död författare. Det är särskilt stötande när ett parti med nazistiska rötter söker appropriera Vilhelm Moberg, en antinazist och sturig smålänning som inte lät sig fångas i någon fälla. Jag tänker förstås på SD-ledaren Jimmie Åkessons tal i Almedalen häromdagen, där han citerade Moberg, ryckt ur sitt sammanhang.
Vilhelm Moberg tillhör oss alla– var och en på sitt sätt. Mitt eget förhållande till Moberg började med att jag växte upp i småländska utvandrarbygder. Medan Moberg lät Västergöl vara hemort för en av sina litterära gestalter – den bespottade sockenhoran Ulrika som blev fint folk och prästfru när hon kom till Minnesota – badade jag som barn vid en sjö i Östergöl.
Vilhelm Moberg var läst som få i mina barndomstrakter. Det sägs att min mormor, som aldrig fick ordentlig skolgång eftersom hennes far var järnvägare som ständigt flyttade, bara läste en enda bok under sitt liv. Det var självklart Mobergs Utvandrarna.
Mobergs böcker är allas kulturskatt, även den invandrade svenskens. Hans romaner är universella, även om de utgår från det lokala, som nästan all stor skönlitteratur. Moberg är också vida översatt. På arabiska exempelvis finns hans Utvandrarsvit och Din stund på jorden. Det är böcker som kan förstås av läsare på andra kontinenter.
Min barndomsskola var uppkallad efter Nils Dacke, som Moberg skrev så fängslande om. Dackeskolan låg på Dackegatan och den ishall som så småningom byggdes hette till en början Dackehallen. Överallt i min barndomsvärld blev vi påminda om denne småländske rebell mot överheten.
Nils Dacke var kronotorparen som på 1540-talet ledde det största folkupproret i svensk historia, Dackefejden. Upproret riktades mot den svenska nationalstatens grundare, Gustav Vasa och dennes förhatliga fogdar. ”Bakom Dacke stod den överväldigande delen av Smålands befolkning och en stor del av Östergötlands, och kampen pågick i mer än ett år”, skriver Moberg i sin andra del av ”Min svenska historia, berättad för folket” (Norstedts, 1971).
Ett av de mest spännande skolarbetena under åren på Dackeskolan var när jag och en skolkamrat fick besöka filminspelningen av Mobergs Utvandrarna, vid Klasatorpet i Långasjö, där scener från romanens Korpamoen spelades in. Vi fick intervjua ”Robert”, alltså Eddie Axberg (mitt livs första intervju, som troligen endast vår svenskalärare läste).
Besöket vid filminspelningen gjorde intryck, inte minst för att vi fjortisar tyckte att Eddie Axberg var så snygg. Att han var stockholmare gjorde honom extra märkvärdig. Filmens tema – emigration – var däremot självklart. Det fanns ju i släkten. Större delen av min äldre släkt hade utvandrat till USA – så även farfar även om han återvandrade efter sådär nio år. Besöken av svenskamerikaner blev många hemma hos farmor och farfar genom åren.
Det sägs att den Mobergtext, som Jimmie Åkesson återgav i Almedalen, flitigt citeras på högerextrema sajter. Men texten, ”Svensk strävan” från 1941, publicerad året efter Nazitysklands ockupation av Norge och Danmark, har inget med SD:s ideologi och rötter att göra. Den gavs ut av Försvarsstabens bildningsdetalj, ”som propaganda för krigsmakten inför hotet om en nazistisk ockupation”. Texten hade som syfte att inspirera svenska soldater att “försvara landet mot totalitära inkräktare, inte att propagera mot migration”, skriver Jens Liljestrand i sin stora Mobergbiografi ”Mannen i skogen”.
Moberg var glödande antinazist och humanist. Han kunde beskriva, så att alla förstod, varför människor flyr undan förtryck, fattigdom och hopplöshet (i detta fallet svensk) för att bana sin väg i ett nytt land. Så utvandrade på sin tid ungefär en fjärdedel av den svenska befolkningen.
Om man skrapar på ytan i var och varannan familj i dagens Sverige hittar vi inte många som inte har några släktingar i ett annat land – till följd av utvandring eller invandring.
Det räcker att besöka ett annat Mobergland, de gamla svenskbygderna i Minnesota där även jag har släktingar, för att konstatera att människor självklart kan vara amerikaner och svenskar på samma gång. På Gammelgården i Scania, Minnesota, firas svenskamerikansk midsommar – precis som svenskar med rötter i andra länder, och vi med dem, kan fira islamisk Eid al-fitr eller det kurdisk-persiska nyåret Newrouz vid Vårdagjämningen.
För övrigt skulle jag råda Jimmie Åkesson att ta lokaltåget från Sölvesborg till Karlshamn för att se Axel Olssons mäktiga Utvandrarmonument. I denna staty över Mobergs litterära gestalter Karl-Oskar och Kristina, ses Karl-Oskar blicka ut över havet, mot den nya världen. Han är bergfast övertygad om att de måste lämna det gamla landet – för familjens bästa.
Vilhelm Moberg, 1898–1973. Foto: Lars Nordin/Creative Commons
Axel Olssons Utvandrarmonument i hamnen i Karlshamn - där Karl-Oskar blickar ut mot havet och den nya värld han längtar till. Foto: Boatbuilder/Creative commons