Det här är skrivet till dig som drabbas av skräck vid tanken på att du ska tala offentligt. Du som känner en förlamande ångest, som hindrar dig från att hålla tal på bästa vännens bröllop, trots att du har fått finaste bordsplaceringen.

Du som känner hur strupen drar ihop sig vid tanken på att just du ska knacka i glaset, ta plats, synas och höras. Vi är många som vet hur det är – eller hur det har varit.

Det blev jag påmind om när jag läste en intervju på Svenska Dagbladets Idagsida med hälsostrategen och föreläsaren Jeanette Juhnestam. Som litet barn var hon pratglad och säker. Men i skolåldern förlorade hon tilltron på att andra ville henne väl. Så hon gick i ”talstrejk” och vägrade öppna munnen på lektionerna. Skammen höll henne tillbaka. Samtidigt var hon arg på sig själv för att hon inte tog till orda. Hon visste ju att hon kunde.

Idag är Jeanette Juhnestam en uppskattad föreläsare som älskar att framträda. Så om du vill bekämpa din talarångest, läs intervju med henne – ”Var en skräck att tala inför folk – nu är det underbart”– på denna länk.

Igenkänningsfaktorn är hög. När jag skrev om intervjun på en social plattform, och om mina snarlika erfarenheter, vittnade genast andra om sin nervositet, yrsel och panikkänslor inför detta med att resa sig upp och tala inför andra – tills de nådde en vändpunkt.

Länge led också jag av talarskräck och etermedieskräck. Om jag fick en förfrågan om att medverka i radio eller tv tackade jag konsekvent nej, fram till för ett antal år sedan då en vändpunkt inträffade. Innan jag ens blev tillfrågad om att medverka i etermedier, kunde jag få hjärtklappning varje gång jag, som ung journalist, ville begära ordet på en presskonferens. Fast när jag väl öppnat munnen brukade hjärtslagen återfå sin vanliga rytm. Det är ju trots allt inte livsfarligt att tala inför andra, även om man vill inbilla sig det.

Successivt lärde jag mig att trycka ner ångesten under skosulorna. Som ung gick jag ett läsår på high school i Los Angeles. En av mina favoritlärare var Mr Hines, som undervisade i ämnet Government. Han var en lärare av bästa slaget. Han uppmuntrade oss elever att tala, att argumentera och driva ståndpunkter, att våga kliva fram. Syftet med hans lektioner var inte att vi skulle tycka lika, utan att vi skulle kunna argumentera för vår sak – samt förstå grundvalen för den amerikanska demokratin, maktfördelningsprincipen och The Bill of Rights. Han lät oss alla känna att vi var good enough. Hans lektioner var ett exempel på USA när det är som bäst. Alla skolbarn borde ha en Mr Hines.

En annan brytpunkt i livet var när jag bekände för en studioreporter på SVT strax före sändning att jag led av etermedieskräck.

– Jaså, du också, kommenterade hen avväpnande och tog in mig i studion för en generalrepetition.

– Där ska du stå, sa hen och pekade på bordet i studion.

– Och här kommer jag att avrätta dig, fortsatte hen och pekade på sin plats vid bordet.

”Är det inte värre än så”, tänkte jag och kände hur nervositeten rann av mig. Studioreportern lyckades avslöja och förstora mina värsta skräckfantasier så att de blev exponerade i all sin absurditet.

Så ett av mina knep för att trycka undan nervositeten är att tänka på studioreportern som med glimten i ögat berättade om sin giljotin.

Är det inte värre än så – då ska jag nog stå ut med att säga något innan bilan faller. Tanken på det absurda hjälper.

Vem studioreportern var? Det ska jag berätta om hen får en chans att bekräfta minnesbilden.