På mitt nattduksbord – eller läsplatta – 2017

När så mycket dramatiskt händer i världen är det svårt att hinna läsa all den litteratur som lockar. Eftersom jag har behov av att gå tillbaka till mina favoritförfattare och läsa om klassiker hinner jag inte alltid läsa så mycket nyskrivet som jag skulle önska.

Så här är min lista på de bästa böcker jag har läst i år – däribland omläsningar av några gamla favoriter.

QuietAmerican.jpg

Nyåret tillbringade jag i Vietnam, i den gamla handelsstaden Hoi An nära Da Nang. Obligatorisk omläsning i Vietnam blev givetvis Graham Greenes The Quiet American. Den håller än. I min bokhylla råkar jag ha ett ex av bokens första upplaga från 1955, men på resan blev det läsplatta istället. Det funkade utmärkt, särskilt i ett nedsläckt nattflyg hem. 

En bok som jag aldrig hann läsa när den var ny, men som fångade mitt intresse i år var Elin Jönssons Konsten att dölja en massaker (Ersatz, 2008). Hennes modiga research och skildring av hur den uzbekiska regimen öppnade eld mot tusentals demonstranter i staden Andizjan i Ferganadalen 2005 ger relief åt det faktum att flera terrordåd den senaste tiden har begåtts av människor med uzbekisk bakgrund, bland annat på Drottninggatan i Stockholm. Min nyfikenhet på Ferganadalen väcktes för många år sedan när jag läste den pakistanske journalisten Ahmed Rashids Jihad: Framväxten av en militant islam i Centralasien (Svenska Afghanistankommittén, 2002).

Det här leder tankarna till professor Beverley Milton-Edwards från Brookings Doha och Queen's University, som var inbjuden gästtalare på ett UI-seminarium i december som jag modererade under rubriken: Living on the Edge: Possible Scenarios in a post-IS Middle East. Beverley Milton-Edwards – som också intervjuades av P1:s Godmorgon, världen – poängterade att terrorism inte är en orsak i sig utan symptom på missförhållanden inom sönderslagna och auktoritära stater.  Här följer ett utdrag ur hennes tal på Utrikespolitiska institutet:

It is the persistence of authoritarian features that rupture states such as Libya, Lebanon, Algeria, Egypt, Syria, Iraq, Yemen and even the apparently resilient monarchical regimes of Gulf states like Saudi Arabia, Jordan and Morocco that explains so much.
It is this that explains continuing conflict and political violence including terrorism.
We are misled when we are told that it is forms of religious fundamentalism, sectarianism, ethnic difference, or foreign intervention that cause conflicts or account for the likes of the ISIS phenomenon. These are the symptom, not the cause of such malaise.  
In fractured states not only do the remnants of ISIS persist, but other non-state actors thrive and outside powers intervene at will and whim. 
Yes, ISIS and other actors are bestowing a legacy of region-wide de-stabilization, but they are the effect not the cause of the fractured state and resilient authoritarianism in the region.
I ask how many states in the region may be immune to such fracturing in the future?

Läs hela hennes tal från UI-seminariet den 7 december via denna länk till Utrikesmagasinet.

Terroriströrelser hittar dock inte bara nya rekryter i förtryckande eller kollapsade stater utan kan även vinna anhängare i demokratiska samhällen. Det är Åsne Seierstads reportagebok Två systrar (Albert Bonniers) ett kusligt vittnesbörd om, en av mina starkaste läsupplevelser i somras.

Läsning sätter fart på associationsbanor. Åsne Seierstads bok om systrarna i Norge, som reser som frivilliga till IS, får mig att tänka på Sanna Klinghoffers skakande och mångbottnade dokumentär Ensamma mot IS om hur det gick till när en tonårstjej i Marks kommun reste till IS-kalifatet, och om hur hennes föräldrar, två hårdrocksvänner på den västgötska landsbygden, fick kämpa ensamma för att få hem sin dotter från världens farligaste terrororistganisation. Sanna Klinghoffers dokumentär i två delar belönades välförtjänt med Prix Europa i Berlin. Den kan ses på SVT Play fram till 15 augusti 2018. Rekommenderas!

Här vill jag också passa på att tacka Sanna Klinghoffer för hennes medverkan i ett annat UI-seminarium i höstas, Hur kan jihadistiska konflikter lösas?

Skärmavbild 2017-12-15 kl. 12.05.59.png

Tillbaka till böckernas värld. En sann njutning att läsa är Havsboken: eller konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider av Morten A Strøksnes (Leopard förlag). Det var förläggaren Dan Israel som tryckte boken i handen på mig och som förklarade att den måste läsas. Och så är det. Boken, som beskriver författarens och hans väns ihärdiga försök att fånga den märkliga håkäringen utanför Lofoten, är poetisk, rolig, spännande och en ren bildningsberättelse. Språket i denna dokumentärskildring är vackrare än det mesta som kan läsas i modern skönlitterär form. 

 

Ali Al Naimi cover.jpg

Den som vill förstå sig på Arabiska halvön, och inte minst Saudiarabien, bör läsa den förre oljeministern och Saudi Aramco-chefen Ali Naimis självbiografi: Out of the Desert: My Journey from Nomadic Bedouin to the Heart of Global Oil (Portfolio, 2016).

Titeln fångar hans långa livsresa med början som barfotapojke i öknen. Som 12-åring fick han jobb på det då USA-ägda Aramco. Den begåvade beduinpojken var en av de första saudier som fick stipendium för att studera vidare i USA, varefter han som geolog kunde klättra på karriärstegen, med tiden blev chef för världens högst värderade bolag och till sist oljeminister och den förre kung Abdullahs förtrogne i två decennier. 

Denna välskrivna bok ger pusselbitar till de utrensningar som pågår i Saudiarabien idag, när kronprins Mohammed bin Salman röjer undan alla som kan hotar hans väg till tronen. En av de första att bli av med jobbet, sedan prins Mohammeds far Salman blivit kung i januari 2015, var Ali Naimi. Hans övertygelse om att det saudiska oljebolaget inte ska säljas ut passar inte de nya makthavarna i Riyadh. 

Ali Naimis självbiografi var en viktig källa när jag i höstas skrev Palatsintriger i oljestaten: Saudiarabien mot tronskifte (Världspolitikens Dagsfrågor 10/2017). 

Losing an enemy.jpg

Den som vill titta in bakom kulisserna när USA:s förre utrikesminister John Kerry förhandlade fram det kärntekniska avtalet med sin iranske kollega Mohammed Javad Zarif bör läsa svensk-iransk-amerikanske Trita Parsis Losing an Enemy: Obama, Iran, and the Triumph of Diplomacy (Yale University Press 2017). Den kärntekniska uppgörelsen, JCPOA (Joint Comprehensive Plan of Action) har flera upphovsmän och -kvinnor, däribland EU:s Federica Mogherini. 

Men i Trita Parsis bok får vi framför allt veta vad som hände under de långa mötesrundorna när företrädare för Iran och USA, två länder som inte har några diplomatiska relationer, löste upp knutarna mellan sig och såg ut att rädda Mellanöstern undan en ny hotande storkonflikt. Att nu president Donald Trump gör vad han kan för att riva upp det internationella avtalet från amerikansk sida, visar vilket farligt läge Mellanöstern kan försättas i.

delvinframsida.jpg

I listan av böcker jag tyckt om detta år märks också Niklas Orrenius Skotten i Köpenhamn: Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser (Albert Bonnier, 2016); Delvin Arsans självbiografiska De tystade rösterna (Carlsson, 2017) som rör sig mellan barndomens hårda villkor i Syrien, en tuff uppväxt i sörmländska Flen, och resor som vuxen till irakiska Kurdistan, Bagdad och Jemen där hon söker jobb och ser FN-systemets cynismer från insidan; den högaktuella The Only Language They Understand: Forcing Compromise in Israel and Palestine (Metropolitan Books, 2017) av Nathan Thrall, analytiker vid International Crisis Group; och Stig Fredriksons sorgliga betraktelse Boris Jeltsin: Reformatorn som inte nådde ända fram (Carlsson, 2016).

I boken Saladin: Life, Legend, Legacy (Bantam Press, 2015) berättar den brittiske historikern och reseskildraren John Man om en av Mellanösterns mest legendariska ledare Saladin (Salah al-Din, Salahuddin eller hur man nu vill transkribera hans namn). Den kurdiske fältherren från Tikrit, som återerövrade Jerusalem från korsfararna, blev inte bara fruktad utan även respekterad av sina fiender.  

 Balzac – skildrade cynismer och fåfänga i Den mänskliga komedin. 

Balzac – skildrade cynismer och fåfänga i Den mänskliga komedin. 

Och så har jag gått tillbaka till två gamla favoriter: den sudanesiske författaren Tayeb Salihs postkoloniala och gåtfulla Season of Migration to the North (som kom ut på arabiska 1966), och min gamle franske följeslagare Honoré de Balzac, som i roman efter roman gestaltade vad han kallade Den mänskliga komedin. Han klär av de högfärdiga, de ärelystna, de giriga och de ömkansvärda med samma skarpa blick. I år läste jag hans Peau de Chagrin (Chagrängskinnet). Balzacs detaljrika 1800-talsfranska kräver sin möda, men på läsplattan är det lätt att klicka fram ordlista och uppslagsverk. Så mycket enklare än att slå i lexikon, som när jag pluggade franska på 1970-talet. 

I denna stund, när jag längtar efter franskspråkig precision av modernare slag, har jag plockat fram en annan bok för omläsning: L'Homme rompu av marockanen Tahar Ben Jelloun, en roman om hur korruption bryter ned människan och samhället.  

Och så hoppas jag på en hård julklapp: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru (Norsteds förlag). Inte bara för att den har fått Augustpriset utan också för att hans tidigare En storm kom från paradiset gav sådan mersmak.