35 år med svensk litteratur på arabiska

På Bokmässan i Riyadh 2011, innan moralpolisen stormade in. Foto: Per Luthander

På Bokmässan i Riyadh 2011, innan moralpolisen stormade in. Foto: Per Luthander

För 35 år sedan startade Mona Henning sitt epokgörande förlag, Dar al-Muna, i Djursholm. Sedan starten 1984 har den jordanskfödda förläggaren gett ut mer än 200 titlar på arabiska, till stor del svensk litteratur i arabisk översättning, men även översättningar från andra språk.

Hon fick medalj av svenske kungen 2010. Tre år senare utsågs hon till Årets svenska kvinna av SWEA ”för sitt ovärderliga och hängivna arbete i att föra ut vår svenska litteraturskatt till arabisktalande länder”.

För snart 30 år sedan, när jag för första gången träffade Mona i familjens blomstrande försommarträdgård, hade hon redan glatt arabiska barn med några av den svenska barnlitteraturens skatter. På ett tidigt stadium i hennes utgivning fanns Gunilla Bergströms böcker om Alfons Åberg (Burhan på arabiska), liksom Astrid Lindgren-böcker om Pippi Långstrump och Barnen i Bullerbyn (Pippi heter Jinan på arabiska). Med tiden blev utgivningen allt rikare och omfattar numera även vuxenlitteratur.

På arabiska kan man genom Mona Hennings förtjänst läsa Ivar Arosenius, Tove Jansson, Sven Nordqvist, Ulf Stark och Anna Höglund, liksom klassiker av Vilhelm Moberg och Per Lagerkvist, men också modernare författare som Henning Mankell, Jan Guillou och islänningen Jón Kalman Stefánsson. En storsäljare, särskilt på den saudiska marknaden, är norrmannen Jostein Gaarders filosofihistoriska roman Sofies värld. Fler titlar på denna länk.

Mona Henning har också gett ut den palestinske poeten Mahmoud Darwish på svenska, tolkad av Kerstin Eksell. Mahmoud Darwish, älskad över hela arabvärlden och en gång Nobelpristippad, avled allt för tidigt efter en hjärtoperation. Han framträdde på Bokmässan i Göteborg 2006.

Mona Henning utbildade sig ursprungligen till apotekare, men hennes kärlek till litteraturen tog över. Bristen på fantasifull arabisk barnbokstradition fick henne att satsa på översättningar.

– Min tanke var att om Astrid Lindgrens böcker redan fanns på 60 språk, varför skulle då inte arabiska barn få glädje av dem, förklarade hon när vi sågs första gången. Det resulterade i en intervju som publicerades i Svenska Dagbladet i juni 1990.

– Det var första artikeln om Dar al-Muna i Sverige. Artikeln har jag på mitt kontor, säger Mona Henning som också tillägger att Astrid Lindgren numera finns översatt till mer än 100 språk.

Bilderböcker på arabiska, som stimulerar de minsta barnens fantasi utan vuxnas baktankar, var då nästan helt okänt, förklarade hon.

Men det lyckades Mona Henning ändra på.

Jag har också sett henne på Bokmässan i Riyadh, där hon sålde böcker till litteraturtörstande saudiska kunder – dock med ett avbräck då den fruktade moralpolisen stormade in på mässan för att tvinga bort henne, som kvinnlig förläggare, från vuxenavdelningen, där bara manliga kunder var tillåtna (förutom jag, som reporter). Det var 2011, mitt under arabiska våren. Mässans ledning backade när salafisterna stormade in. För den svenskjordanska förläggaren förklarade bokmässans ledning: ”Fru Henning, det är bäst att ni lämnar er monter, för det är väldigt hårda påtryckningar mot oss”.

Men Mona Henning gav sig inte. Hon lyckades ha kvar sin monter – även om en manlig medarbetare fick träda in och betjäna kunderna när det var som värst. Men hon sålde slut varenda bok till litteraturälskande saudiska män som gick hem med fyllda bokkassar.

Det var en kulturkamp som heter duga och som jag berättade om i SvD 2011 under rubrik: Stopp för kvinnor på saudisk bokmässa.

Sedan dess har det blivit många fler resor till bokmässor på Arabiska halvön för Mona Henning. Dar al-Munas böcker lånas också flitigt på svenska bibliotek.

Så nu när Alfons Åberg har busat på arabiska i 35 år, och när läsare i alla åldrar på Arabiska halvön och i Jordanien, med flera länder, kan glädjas åt svenska litteraturskatter finns det all anledning att säga:

Mabruk, Grattis! till Mona Henning och hennes förlag.

Förläggaren är för övrigt evigt ung, besläktad med Pippi Långstrump, som sa: “Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur”.

På Bokmässan i Riyadh mars 2011, där bara manliga kunder var välkomna på vuxnavdelningen. Foto: Per Luthander

På Bokmässan i Riyadh mars 2011, där bara manliga kunder var välkomna på vuxnavdelningen. Foto: Per Luthander

Första artikeln på svenska om Mona Henning, Svenska Dagbladet den 3 juni 1990.

Första artikeln på svenska om Mona Henning, Svenska Dagbladet den 3 juni 1990.

På mässan i Riyadh. Foto: Per Luthander

På mässan i Riyadh. Foto: Per Luthander

Det som visas i Amsterdam behövs i Stockholm också

IMG_6308.jpg

På bilden ovan syns rader av porträtt på invånare i mångfaldens Istanbul/Konstantinopel på 1700-talet, gestaltade av den flamländske konstnären Jean-Baptiste Vanmour.

Vanmour målade på uppdrag av den dåtida nederländske ambassadören i Konstantinopel, som staden då kallades. Många av hans historiska målningar av livet i Istanbul under sultan Ahmed III hänger idag på Rijksmuseum i Amsterdam

Det första museibesökaren i Amsterdam undrar är förstås vad som hänt med tavlan som saknas på väggen? 

Så påminns vi även om hur Konstantinopel under Osmanska riket var en genuint mångkulturell stad. Vid sidan av osmansk turkiska talades också grekiska, armeniska, ladinospanska, italienska och många andra språk i de vindlande gränderna från Pera ner till kajerna vid Karaköy.

En svensk betraktare av Vanmours målningar av folk och rackare i 1700-talets Konstantinopel kan dessutom associera till den samtida svenska Bibysamlingen – en parallell till Vanmours verk som också visar panoramabilder, liksom den nederländske ambassadörens överlämning av sina kreditivbrev till sultanen i Topkapı. 

Från informationstavla på Rijksmuseum i Amsterdam.

Från informationstavla på Rijksmuseum i Amsterdam.

Vanmour målade på uppdrag av Nederländernas dåtida sändebud i världsstaden vid Bosporen. Bibysamlingen målades på beställning av bröderna Celsing, svenska sändebud i 1700-talets i Istanbul i mer än tre decennier. Det är inget jag vet, men jag undrar om Bibysamlingen med sina 102 målningar, som aldrig visats offentligt i Sverige, kan vara ännu rikare i sin omfattning än Vanmours verk.

I en debattartikel i DN, undertecknad av bland annat Karin Ådahl, före detta direktör för Svenska forskningsinstitutet i Istanbul, beskrivs Bibysamlingens mestadels osignerade verk i detalj: 

”Målningarna visar motiv från Istanbuls omgivningar, från Bosporen, Belgradskogen och sedan länge försvunna slottsanläggningar vid Bosporens stränder. Ett stort panorama i två delar visar utsikten från beskickningstomten över det dåtida Konstantinopel, från Üsküdar på den asiatiska sidan till Gyllene hornets övre del.

Den största målningen är ett ätteträd över den osmanska dynastin från grundaren Os­man I till Sultanen Abdülhamid I, som var regent när målningen tillkom på 1770-talet.

I två stora målningar avporträtteras den delegation turkar som på 1720- och 1730-talen tillbringade många månader i Sverige för att kräva tillbaka Karl XII:s skulder till den turkiska staten. Porträttgrupperna är målade av hovmålaren Georg Engelhardt Schröder.”

Denna unika samling såldes 2014 till Qatar, trots att Nationalmuseum ville att den skulle stanna i Sverige. Men när Kammarrätten gav grönt ljus för en utlandsförsäljning kunde inte Nationalmuseum bjuda över de stenrika qatariska köparna.

Qatar, ett litet emirat vid Persiska viken, har ingen historisk koppling till bröderna Celsings beställningskonst. I Qatars huvudstad Doha finns det vackra Museum of Islamic Art. Men där har Bibysamlingen inte visats ännu. Istället ligger den inlåst i Doha sedan försäljningen. Det är sorgligt.

Likaväl som besökaren i Amsterdam kan betrakta Vamours verk på Rijksmuseum hade den naturliga platsen för Bibysamlingen varit Nationalmuseum i Stockholm eller ett museum i Istanbul, kanske det privatägda Peramuseet som ligger nära det svenska generalkonsulatet. Men det gick inte när högsta budet fick avgöra.

Bibysamlingen är relevant för många kulturområden idag – till exempel för att visa hur Sverige hämtade influenser från och utvecklade kontakter med Osmanska riket. Särskilt under Karl XII:s exil, men inte bara då.

Så nu får vi ställa vårt hopp till att ägarna i Qatar gör Bibysamlingen tillgänglig för publiken. Men det kanske inte sker utan påstötningar?

 

Khashoggis förfärliga död – och dess vidare betydelse

Jamal Khashoggi i Riyadh, mars 2011.  Foto: Per Luthander

Jamal Khashoggi i Riyadh, mars 2011. Foto: Per Luthander

Texten är uppdaterad, senast den 21 oktober 2018..

Första gången jag träffade Jamal Khashoggi var på hans dåvarande kontor, högst uppe i den 99 våningar höga Kingdom Center, den saudiska huvudstadens landmärke. Det var i mars 2011, när den arabiska våren fått Tunisiens och Egyptens diktatorer på fall och då protester rasade i Saudiarabiens grannländer Jemen och Bahrain. Jamal Khashoggi var vid denna tid en central och aktad spelare, en rikemansson och journalist som kände alla viktiga personer i kungariket.

Han hade arbetat under den förre underrättelsechefen prins Turki Al Faisal. Innan dess hade han bevakat saudisk mujaheddin i Afghanistan som journalist, där han också intervjuat Usama bin Ladin (medan denne ännu var en saudisk nationalhjälte som bekämpade Sovjetockupanter, innan han bildat al-Qaida).

Då bilden ovan togs, medan jag intervjuade Khashoggi som dåvarande korrespondent för Svenska Dagbladet, jobbade han i ett medieimperium ägt av Mellanösterns vid den tiden rikaste man, prins al-Waleed bin Talal. Khashoggi kritiserade vid detta tillfälle oförväget de saudiska myndigheterna för att de inte körde över de ultrakonservativa islamiska rättslärda, wahhabiterna, som satte skräck i människor på gatorna. Han ville se sociala reformer – något han också stod fast vid när han gick i exil 2017. Men han ville också se politiska reformer. När jag mötte honom i Istanbul i februari 2018 kritiserade han den nye kronprinsen Mohammed bin Salman för att spärra in fredliga reformister.

En turkisk övervakningskamera fångade ögonblicket när Jamal Khashoggi klev in på det saudiska generalkonsulatet i Istanbulstadsdelen Levent den 2 oktober i år – den sista bilden av honom i livet.

En turkisk övervakningskamera fångade ögonblicket när Jamal Khashoggi klev in på det saudiska generalkonsulatet i Istanbulstadsdelen Levent den 2 oktober i år – den sista bilden av honom i livet.

Nu, när de makabra detaljerna kring det misstänkta mordet av denna tidigare insiderman i den saudiska regimen rullas upp, kan jag inte låta bli att fundera över hur de som planerade, liksom de som genomförde, det av allt att döma överlagda mordet tänkte.

Vi får kanske aldrig veta hela sanningen. Inte heller är det säkert att befälsordningen, från den som fattade beslutet om att röja Khashoggi ur vägen till dem som genomförde dådet i Istanbul, kommer att klarläggas och offentliggöras.

Vi kan däremot konstatera att det saudiska generalkonsulatet i Istanbul med all säkerhet varit buggat, trots att det strider mot Wienkonventionen eftersom konsulatet är saudiskt territorium. De turkiska brottsutredarna har släppt information undan för undan, varmed saudiska bortförklaringar om att Khashoggi ska ha lämnat konsulatet frivilligt har smulats sönder. Turkiska åklagare har hållit världens medier varma dag efter dag – förutom Saudilojala medier som beskyllt turkarna för att fara med osanning. Händelserna skakar också Washington, där president Trump och svärsonen/rådgivaren Kushner har bundit sin Mellanösternpolitik hårt vid två personer i Riyadh: den åldrige kung Salman och hans unge son, kronprins Mohammed bin Salman.

Mina egna senaste kommentarer för olika medier i denna fråga hittar ni på andra sidor på denna sajt, eller via länkar nedan:

20 oktober: Nu ökar rädslan bland prinsens närmaste Intervjuad i Svenska Dagbladet av Maria Carling om följdverkningarna av att Saudiarabien officiellt har erkänt att Khashoggi dödades på konsulatet. Men medgivandet är motsägelsefullt och leder bara till nya frågor. Under ytan finns också vetskapen om att många inom etablissemanget tycker att kronprinsen driver kungariket i fördärvet. Men de vågar inte uttrycka sin kritik offentligt.

19 oktober: Skulle misstanken stärkas om att kronprins MBS har beordrat mordet på Khashoggi kommer det att stänka ned även Trumps svärson Kushner (Kommenterar dramat USA-Saudiarabien-Turkiet i Studio ett; hör inslaget cirka 30 minuter in i sändning. Där hörs även Patrick El-Cheikh från Svensk-saudiska affärsrådet)

17 oktober: Många frågor men bara anonyma läckor ger svar ( för TT, här i Sydsvenskans version, tillsammans med Paul T Levin, chef för SUITS vid Stockholms universitet)

16 oktober: Mordet på Khashoggi var till för att statuera exempel och skrämma andra oliktänkande till tystnad (SVT Kulturnyheterna, reporter Mattias Dellert)

12 oktober: Med sina kritiska kommentarer har Khashoggi stört makten i Riyadh (SVT Aktuellt)

11 oktober: Surrealistisk rysare kan bli kris för Trump (för TT, här i Svenska Dagbladets version)

11 oktober: Ännu ingen spår av försvunnen saudisk journalist (P1 Morgon, tillsammans med Cecilia Uddén)

9 oktober: Försvinnandet ger kalla kårar – och besvär för Trump (min artikel i Svenska Dagbladet, Kultur, inklusive citat från mina möten med honom, först i Riyadh i mars 2011, och senast i Istanbul i år).

Misstankarna om ett överlagt och bestialiskt mord på en avhoppad, tidigare regimlojalist som stod i begrepp att gifta sig, och som bara behövde dokument på att han var frånskild för att det skulle kunna ske, sänder kalla kårar till saudiska reformister, skrev jag i SvD.

I den kritik som Jamal Khashoggi framförde mot Riyadh pekade han på hur repressionen under kronprins Mohammed bin Salman hade blivit “outhärdlig” och hur kronprinsen genom att fängsla fredliga reformister visat att han inte menade allvar med sitt tal om reform. Den uppfattningen gav också Khashoggi uttryck för när jag träffade honom senast på en konferens i Istanbul i februari 2018 (se min artikel i SvD).

Han förde i sina kolumner i Washington Post och i intervjuer tydligt fram sin uppfattning att det inte går att demokratisera arabvärlden utan att ge politisk islam, främst Muslimska brödraskapet (MB), en roll. Denna, hans välgrundade mening, rymde också sympatier för MB. "Det kan aldrig bli politiska reformer och demokrati i något arabland om man inte accepterar att politisk islam är en del av det", skrev han i Washington Post. 

Var han också ledare för en saudisk gren av Muslimska brödraskapet, vilket somliga gör gällande? “Om så var fallet vet jag inte, det tror jag inte och det har jag aldrig hört”, säger dissidentkällor från Arabiska halvön som jag har talat med. Men det hävdar John R Bradley, en av Khashoggis tidigare kolleger på tidningen Arab News, i en mycket läsvärd artikel i The Spectator, Death of a Dissident.

Khashoggis önskan om reformer omfattade i alla händelser även andra än Muslimska brödraskapet. När jag mötte honom senast, i Istanbul, talade han med förtrytelse om hur kronprinsen spärrade in de reformister han borde ha gjort till sina allierade, som de kvinnoaktivister som i åratal kämpat för jämställdhet.

"Jag förstår inte varför han måste gå så hårt fram. 95 procent av de gripna är reformister", sade han om den unge kronprinsen.

Trump ser ut att sluta upp bakom Saudiarabien även nu, i tron att det behövs diktaturer i arabvärlden, dels för amerikansk vapenexport, dels för att bekämpa Iran. Men Khashoggi hade en annan mening och kunde nå amerikanska beslutsfattare via sina kolumner i Washington Post. Men nu har hans röst tystnat – och få arabiska intellektuella kan nå en västerländsk elit på samma sätt, med tyngden hos en tidigare insider och den stilistiska förmågan hos en god skribent.

Den palestinsk-libanesiske kolumnisten Rami Khouri sätter det misstänkta mordet i ett vidare perspektiv. Han skriver i sin senaste kolumn, som syndikeras av Agence Global och som jag bara kan citera brottstycken av, att vi inte får glömma de tiotusentals arabiska män och kvinnor som har fängslats, torterats och i vissa fall också dödats av sina egna regeringar eller inhemska politiska rörelser – ofta på grund av som “brott” eller “säkerhetshot” som att de har sagt sin mening, även om den inte råkar falla de egna makthavarna i smaken, eller för att de har vägrat bli megafoner för sina regeringar.

Det är många demokratiaktivister från flera arabiska länder som nu känner det iskalla vinddraget från konsulatet i Istanbul.

Det misstänkta mordet på Khashoggi förtjänar all internationell uppmärksamhet, betonar Rami Khouri. Men det räcker inte, fortsätter han och ber oss att sluta upp bakom de arabiska män och kvinnor som kräver frihet i sina hemländer, något de förmenas av sina egna regeringar som stöds av USA och andra västländer:

Yet this attention will remain transient, deeply flawed, and lacking credibility if it does not translate into a more serious effort to join hands with brave Arab men and women across our region who continue to struggle for the freedoms, rights, and basic dignities that are denied to us by those very governments that the U.S. and other world powers support almost absolutely.   

Dramat i Istanbul borde bli en vändpunkt i omvärldens syn på arabvärlden, menar Khouri och understryker att den rättighet som i första hand har förvägrats medborgare i arabvärlden är rätten till yttrandefrihet.

It is telling that many reforms across the Arab region in administrative, commercial, judicial, educational, gender, and, even occasionally, security sectors have not touched the home-based Arab mass media, which remains under the licensing and legal thumbs of governments and security agencies.

Det för oss tillbaka till den i stort sett kidnappade eller krossade arabiska våren – och människors krav på bröd, frihet och social rättvisa.

Låt oss inte heller glömma att det undertryckta kravet på yttrandefrihet också gäller för Turkiet, där så många journalister har fängslats, varav några är dömda till livstid på bisarra grunder, medan andra starka profiler från civilsamhället, liksom politiker, hålls kvar i häkte utan att veta varför eller är dömda på godtyckliga grunder.

Men till sist ännu en minnesbild av Jamal Khashoggi, så som jag och min man Per Luthander mötte honom i mars 2011, högt där uppe på 99:e våningen i Riyadh.

Tillägg den 20 oktober:

Så har till sist även Saudiarabien erkänt att Khashoggi är död, samtidigt som man officiellt rentvår kronprins Mohammed bin Salman från all inblandning – något ingen seriös bedömare tror på, eftersom Saudiarabien under MbS egenmäktiga styre inte ger underrättelsetjänsten frihet att skicka femton man, inklusive en rättsläkare och nära medarbetare till kronprinsen, till ett konsulat i Istanbul när en dissident har ett bokat möte där. Dessutom väcker det bara nya frågor: Var är kroppen? Varför hävdade kronprinsen tidigare att Khashoggi lämnade konsulatet som en fri man? Vilka underrättelser har Turkiet delat med sig av till exempelvis CIA?

Khashoggi kommer i en arabisk kontext att bli ihågkommen som en martyr av sina anhängare. Även om många håller tyst om det idag, av rädsla för sin egen säkerhet.


IMG_3059.JPG

Jamal Khashoggi. Foto: Per Luthander