Let the Iranians inside the country sort out this themselves

Protests in Zanjan, 30 December 2017. Photo from YouTube.

My take on #Iranprotests. People in the streets in Iran don’t have one common goal. Some want the fall of the regime. Others want reform, end of corruption, end of money being siphoned to Lebanon & Syria - but they also realize how brutal the repression may get if the core institutions of the regime, like the Supreme Leader and the Revolutionary Guards feel threatened. 
And the Revolutionary Guards know how to repress rebellion. They did not just take part in the fight against Daesh/IS. They are also trained from crushing rebellion in Syria, siding with the Assad regime. 
The “best” thing for the hardliners of the regime would be if they could blame the street protests on ‘foreign hands’, mainly Trump and Saudi Arabia.
The outside world should let the Iranian people inside the country sort out this for themselves. Without any attempts of foreign interference.

The European Union has a delicate role to play as a defender of the JCPOA, the nuclear deal, and as a union that should enhance European interest, the principles of human rights and international law. After Trump it is no longer possible to talk about 'the West' as a united body vis-à-vis Iran. 

The European Union has a much deeper understanding of Iran than the U.S.

Washington lost its knowledge on Iran after 39 years of broken diplomatic relations. Obama tried to mend fences with Tehran, but his legacy was destroyed by Trump, as we all know. 

This is my view after lots of visits to Iran during the last 15 years, the last one in November 2017.

På mitt nattduksbord – eller läsplatta – 2017

När så mycket dramatiskt händer i världen är det svårt att hinna läsa all den litteratur som lockar. Eftersom jag har behov av att gå tillbaka till mina favoritförfattare och läsa om klassiker hinner jag inte alltid läsa så mycket nyskrivet som jag skulle önska.

Så här är min lista på de bästa böcker jag har läst i år – däribland omläsningar av några gamla favoriter.

Nyåret tillbringade jag i Vietnam, i den gamla handelsstaden Hoi An nära Da Nang. Obligatorisk omläsning i Vietnam blev givetvis Graham Greenes The Quiet American. Den håller än. I min bokhylla råkar jag ha ett ex av bokens första upplaga från 1955, men på resan blev det läsplatta istället. Det funkade utmärkt, särskilt i ett nedsläckt nattflyg hem. 

En bok som jag aldrig hann läsa när den var ny, men som fångade mitt intresse i år var Elin Jönssons Konsten att dölja en massaker (Ersatz, 2008). Hennes modiga research och skildring av hur den uzbekiska regimen öppnade eld mot tusentals demonstranter i staden Andizjan i Ferganadalen 2005 ger relief åt det faktum att flera terrordåd den senaste tiden har begåtts av människor med uzbekisk bakgrund, bland annat på Drottninggatan i Stockholm. Min nyfikenhet på Ferganadalen väcktes för många år sedan när jag läste den pakistanske journalisten Ahmed Rashids Jihad: Framväxten av en militant islam i Centralasien (Svenska Afghanistankommittén, 2002).

Det här leder tankarna till professor Beverley Milton-Edwards från Brookings Doha och Queen's University, som var inbjuden gästtalare på ett UI-seminarium i december som jag modererade under rubriken: Living on the Edge: Possible Scenarios in a post-IS Middle East. Beverley Milton-Edwards – som också intervjuades av P1:s Godmorgon, världen – poängterade att terrorism inte är en orsak i sig utan symptom på missförhållanden inom sönderslagna och auktoritära stater.  Här följer ett utdrag ur hennes tal på Utrikespolitiska institutet:

It is the persistence of authoritarian features that rupture states such as Libya, Lebanon, Algeria, Egypt, Syria, Iraq, Yemen and even the apparently resilient monarchical regimes of Gulf states like Saudi Arabia, Jordan and Morocco that explains so much.

It is this that explains continuing conflict and political violence including terrorism.

We are misled when we are told that it is forms of religious fundamentalism, sectarianism, ethnic difference, or foreign intervention that cause conflicts or account for the likes of the ISIS phenomenon. These are the symptom, not the cause of such malaise.  

In fractured states not only do the remnants of ISIS persist, but other non-state actors thrive and outside powers intervene at will and whim. 

Yes, ISIS and other actors are bestowing a legacy of region-wide de-stabilization, but they are the effect not the cause of the fractured state and resilient authoritarianism in the region.

I ask how many states in the region may be immune to such fracturing in the future?

Läs hela hennes tal från UI-seminariet den 7 december via denna länk till Utrikesmagasinet.

Terroriströrelser hittar dock inte bara nya rekryter i förtryckande eller kollapsade stater utan kan även vinna anhängare i demokratiska samhällen. Det är Åsne Seierstads reportagebok Två systrar (Albert Bonniers) ett kusligt vittnesbörd om, en av mina starkaste läsupplevelser i somras.

Läsning sätter fart på associationsbanor. Åsne Seierstads bok om systrarna i Norge, som reser som frivilliga till IS, får mig att tänka på Sanna Klinghoffers skakande och mångbottnade dokumentär Ensamma mot IS om hur det gick till när en tonårstjej i Marks kommun reste till IS-kalifatet, och om hur hennes föräldrar, två hårdrocksvänner på den västgötska landsbygden, fick kämpa ensamma för att få hem sin dotter från världens farligaste terrororistganisation. Sanna Klinghoffers dokumentär i två delar belönades välförtjänt med Prix Europa i Berlin. Den kan ses på SVT Play fram till 15 augusti 2018. Rekommenderas!

Här vill jag också passa på att tacka Sanna Klinghoffer för hennes medverkan i ett annat UI-seminarium i höstas, Hur kan jihadistiska konflikter lösas?

Tillbaka till böckernas värld. En sann njutning att läsa är Havsboken: eller konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider av Morten A Strøksnes (Leopard förlag). Det var förläggaren Dan Israel som tryckte boken i handen på mig och som förklarade att den måste läsas. Och så är det. Boken, som beskriver författarens och hans väns ihärdiga försök att fånga den märkliga håkäringen utanför Lofoten, är poetisk, rolig, spännande och en ren bildningsberättelse. Språket i denna dokumentärskildring är vackrare än det mesta som kan läsas i modern skönlitterär form. 

Den som vill förstå sig på Arabiska halvön, och inte minst Saudiarabien, bör läsa den förre oljeministern och Saudi Aramco-chefen Ali Naimis självbiografi: Out of the Desert: My Journey from Nomadic Bedouin to the Heart of Global Oil (Portfolio, 2016).

Titeln fångar hans långa livsresa med början som barfotapojke i öknen. Som 12-åring fick han jobb på det då USA-ägda Aramco. Den begåvade beduinpojken var en av de första saudier som fick stipendium för att studera vidare i USA, varefter han som geolog kunde klättra på karriärstegen, med tiden blev chef för världens högst värderade bolag och till sist oljeminister och den förre kung Abdullahs förtrogne i två decennier. 

Denna välskrivna bok ger pusselbitar till de utrensningar som pågår i Saudiarabien idag, när kronprins Mohammed bin Salman röjer undan alla som kan hotar hans väg till tronen. En av de första att bli av med jobbet, sedan prins Mohammeds far Salman blivit kung i januari 2015, var Ali Naimi. Hans övertygelse om att det saudiska oljebolaget inte ska säljas ut passar inte de nya makthavarna i Riyadh. 

Ali Naimis självbiografi var en viktig källa när jag i höstas skrev Palatsintriger i oljestaten: Saudiarabien mot tronskifte (Världspolitikens Dagsfrågor 10/2017). 

Den som vill titta in bakom kulisserna när USA:s förre utrikesminister John Kerry förhandlade fram det kärntekniska avtalet med sin iranske kollega Mohammed Javad Zarif bör läsa svensk-iransk-amerikanske Trita Parsis Losing an Enemy: Obama, Iran, and the Triumph of Diplomacy (Yale University Press 2017). Den kärntekniska uppgörelsen, JCPOA (Joint Comprehensive Plan of Action) har flera upphovsmän och -kvinnor, däribland EU:s Federica Mogherini. 

Men i Trita Parsis bok får vi framför allt veta vad som hände under de långa mötesrundorna när företrädare för Iran och USA, två länder som inte har några diplomatiska relationer, löste upp knutarna mellan sig och såg ut att rädda Mellanöstern undan en ny hotande storkonflikt. Att nu president Donald Trump gör vad han kan för att riva upp det internationella avtalet från amerikansk sida, visar vilket farligt läge Mellanöstern kan försättas i.

I listan av böcker jag tyckt om detta år märks också Niklas Orrenius Skotten i Köpenhamn: Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser (Albert Bonnier, 2016); Delvin Arsans självbiografiska De tystade rösterna (Carlsson, 2017) som rör sig mellan barndomens hårda villkor i Syrien, en tuff uppväxt i sörmländska Flen, och resor som vuxen till irakiska Kurdistan, Bagdad och Jemen där hon söker jobb och ser FN-systemets cynismer från insidan; den högaktuella The Only Language They Understand: Forcing Compromise in Israel and Palestine (Metropolitan Books, 2017) av Nathan Thrall, analytiker vid International Crisis Group; och Stig Fredriksons sorgliga betraktelse Boris Jeltsin: Reformatorn som inte nådde ända fram (Carlsson, 2016).

I boken Saladin: Life, Legend, Legacy (Bantam Press, 2015) berättar den brittiske historikern och reseskildraren John Man om en av Mellanösterns mest legendariska ledare Saladin (Salah al-Din, Salahuddin eller hur man nu vill transkribera hans namn). Den kurdiske fältherren från Tikrit, som återerövrade Jerusalem från korsfararna, blev inte bara fruktad utan även respekterad av sina fiender.  

Balzac – skildrade cynismer och fåfänga i Den mänskliga komedin. 

Och så har jag gått tillbaka till två gamla favoriter: den sudanesiske författaren Tayeb Salihs postkoloniala och gåtfulla Season of Migration to the North (som kom ut på arabiska 1966), och min gamle franske följeslagare Honoré de Balzac, som i roman efter roman gestaltade vad han kallade Den mänskliga komedin. Han klär av de högfärdiga, de ärelystna, de giriga och de ömkansvärda med samma skarpa blick. I år läste jag hans Peau de Chagrin (Chagrängskinnet). Balzacs detaljrika 1800-talsfranska kräver sin möda, men på läsplattan är det lätt att klicka fram ordlista och uppslagsverk. Så mycket enklare än att slå i lexikon, som när jag pluggade franska på 1970-talet. 

I denna stund, när jag längtar efter franskspråkig precision av modernare slag, har jag plockat fram en annan bok för omläsning: L'Homme rompu av marockanen Tahar Ben Jelloun, en roman om hur korruption bryter ned människan och samhället.  

Och så hoppas jag på en hård julklapp: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru (Norsteds förlag). Inte bara för att den har fått Augustpriset utan också för att hans tidigare En storm kom från paradiset gav sådan mersmak. 

Bo Holmström och jag – i Palestina för 35 år sedan

Nyheten om att Bo Holmström har gått bort väcker många minnen till liv. Vi som var med på 1970-talet tänker förstås på hans klassiska "Lägg ut" under hans bevakning av ockupationen av Västtysklands ambassad i Stockholm 1975. 

Bo Holmström framför västtyska ambassaden 1975. Foto: Youtube

Men jag har ett annat, 35 år gammalt minne. Året var alltså 1982. Då arbetade jag som bibliotekarie på Bir Zeit-universitetet, ett av de palestinska lärosätena på den ockuperade Västbanken. De israeliska ockupationsmyndigheterna försökte vid den tiden tvinga universitetens utländska personal att skriva på en lojalitetsförklaring om att ta avstånd från PLO. Den som inte skrev på hotades av utvisning. Israel försökte vid den här tiden få kontroll över högre palestinska lärosäten via en militärorder. Det här var åren före den första intifadan och före Osloavtalet, vid en tid när PLO var förbjudet på ockuperat område. Under ytan kokade det på Västbanken, i Gaza och östra Jerusalem. Studenter blev ofta gripna redan på den tiden och ställda inför militärdomstolar.

Bo Holmström kom som SVT:s utsände till Bir Zeit-universitets gamla campus på Västbankens kullar för att skildra dramat. Han intervjuade mig och en annan svensk universitetslärare, lektorn i engelska Lena Sallin, en kall novemberdag.

Bir Zeits gamla klassiska campus. Foto: Riwaq

Det var första gången jag hade en tv-kamera framför mig och jag måste ha sagt något om vikten av att bevara den akademiska friheten. Det gjorde också många icke-palestinska universitetslärare, inklusive amerikaner. Protesterna från amerikanska akademiker gav ekon i USA-medier och fick även en gammal universitetsman som USA:s dåvarande utrikesminister George Shultz att reagera. Det var han som till sist tvingade israeliska myndigheter att dra tillbaka lojalitetskravet, varmed vi utländska universitetsanställda kunde fortsätta med våra jobb. I mitt fall handlade det till stor del om att lära palestinska studenter att använda ett bibliotek fullt ut. 

George Shultz var principiell och knivskarp i sina uttalanden. Att försöka knäcka några av de få arabiska institutioner som fanns kvar på Västbanken gagnade varken Israels säkerhet eller fredsprocessen, betonade han. Shultz krävde att även israeliska akademiker skulle protestera, så som amerikanska professorer en gång protesterat mot McCarthy-erans lojalitetskrav, vilket framgår av citaten nedan.

George Shultz. Foto: Youtube

I ett nyhetstelegram från UPI, daterat den 19 november 1982, hittar jag några citat från George Shultz och hans medarbetare: 

The disagreement surfaced Thursday, when Secretary of State George Shultz said at a news conference the requirement is 'just not constructive,' and Israeli academics 'ought to speak up' against it as American professors protested loyalty oaths during the McCarthy investigations.

The Israeli Embassy statement compared the West Bank oath to U.S. visa forms, which require applicants to sign an oath pledging not to support the Communist Party or affiliated organizations.

The Israeli pledge, which applies only to alien teachers and not to residents of the West Bank, requires work permit applicants to swear they will not support 'the organization entitled the PLO or any other hostile organization.'

In a public response to the embassy statement, the State Department said the oath comes down to a simple matter of academic freedom and expressed hope that Israel will eliminate it.

In a prepared statement, State Department spokesman John Hughes repeated Shultz' view that 'political pledges from educators are an abridgment of academic freedom.'

Shultz, who describes himself as 'fundamentally a university man,' was a professor at Stanford University, the University of Chicago and Massachusetts Institute of Technology.

The statement said, 'It is not a complex issue. It boils down to a defense of academic freedom anywhere in the world. We make no apologies for that defense.'

It also said the pledge 'is totally unnecessary from a security standpoint. It has the effect, whether or not intended, of eroding the few Arab institutions remaining on the West Bank. Its impact on the thinking of West Bankers is not helpful to our efforts to expand the peace process.'

The PLO is an umbrella organization that includes scores of organizations ranging from labor unions and the Red Crescent relief society to underground groups engaged in terrorism, including assassinations and aerial hijackings.

Denna händelse gav mig en förstklassig lektion om vikten av att försvara den akademiska friheten, om journalistikens möjligheter och om 4:e Genèvekonventionens bestämmelser om skyddet av civila under militär ockupation. Det var också så jag hamnade några minuter i en SVT-sändning med hjälp av Bo Holmström. 

Frid över hans minne.