Iran

Iransk filmfestival med många bottnar

Denna helg är det Iransk filmfestival i Stockholm och Uppsala. Själv har jag sett två filmer än så länge: dokumentären Iranian Ninja och långfilmen Hadji Sha, som inte får visas i Iran.

Skärmavbild 2015-10-03 kl. 22.42.49.png

Zamani Esmatis långfilm Hadji Sha är gjord som lågbudgetfilm. Men det tänkte jag inte på när jag såg filmen. Den är skickligt spelad och har genomtänkt manus, där åskådaren långsamt börjar ana den hemlighet som avslöjas i slutscenen: att det under den medelålders Hadji Shahs kortklippta hår och svarta mössa kanske inte döljer sig en man, som försörjer sin familj, utan en kvinna. Det finns fler bottnar i filmen, vilka inte ska förklaras här.

Huvudrollsinnehavaren Roya Teymorian, som deltog i diskussioner efter visningen, gör för iranska förhållanden en djärv gestaltning genom att spela en medelålders kvinna som lever som en man. Roya Teymorian beklagade att filmpubliken i Iran inte får se denna spelfilm, som vänder sig både mot lagar och folkliga traditioner som begränsar kvinnors liv. 

Hadji Sha påminner mig om en annan iransk film med socialt patos, Majid Majidis film Baran från 2001, som jag såg på filmfestivalen i Istanbul för flera år sedan. Den handlar om afghanska flyktingar som tar jobb på byggen i Iran. Snart rullas det upp att en av de unga byggjobbarna en tonårsflicka som förklätt sig till kille.  

Hadji Sha utspelar sig i ökenstaden Yazd mitt i Iran – vilken har världens kanske största intakta stadskärna byggd i soltorkad lera, krönt av vindtorn som håller husen svala på stekheta somrar och genomborrad av milslånga gamla underjordiska kanaler. Yazd har en stadskärna att gå vilse och en mångsidig kultur att förälska sig i.

Vy över Yazd – en stad i soltorkad lera, där vindtornen höjer sig i bakgrunden. Foto: Bitte Hammargren

Vy över Yazd – en stad i soltorkad lera, där vindtornen höjer sig i bakgrunden. Foto: Bitte Hammargren

I våras rapporterade jag från Yazd i OBS Kulturkvarten om Irans många paradoxer. I denna vackra stad i öknen träffade jag också en ung kvinnlig filmare, Roqiye Tavakoli, som hoppas att en dag bli bjuden till filmfestivaler i Sverige. Hon har redan visat sina kortfilmer på festivaler i Armenien, Dubai, Syd-Korea och Finland. När jag träffade henne låg hon i startgroparna för att göra sin första långfilm.

Roqiye Tavakoli – ung filmare från Yazd.                                            Foto: Per Luthander

Roqiye Tavakoli – ung filmare från Yazd.                                            Foto: Per Luthander

– Det ska bli en film med ett feministiskt budskap, sade hon. 

Kanske kommer hon att bli gäst på en framtida iransk filmfestival i Sverige?

Årets Iranska filmfestival i två svenska städer fortsätter i morgon söndag – och då kommer Roya Teymorian att samtala med publiken i Uppsala efter visningen där. Till Stockholm kommer i stället andra personligheter från Irans vitala filmliv: Mohsen Tanabandeh, Amir Jafari och Rima Raminfar. 

Programmet för Uppsala och Stockholm hittar du här

Livets karavan, Caravan of Life, med Mahsa Vahdat

Mahsa Vahdat, Georg Riedel och Sarah Riedel. Foto: Re:Orient

Mahsa Vahdat, Georg Riedel och Sarah Riedel. Foto: Re:Orient

På torsdag den 13 augusti framträder den stora iranska sångerskan Mahsa Vahdat tillsammans med Georg Riedel och Sarah Riedel samt flera andra briljanta artister i en föreställning där de låter C M Bellman möta Omar Khayyam.

Plats: Skeppsbron. Tid: 19.30 

I våras intervjuade jag Mahsa Vahdat i hennes hem i Teheran. Intervjun publicerades av Hufvudstadsbladet och SvD. Länk till intervjun här: Scenförbud för kvinnor i Iran.

Mahsa Vahdat hemma på sitt hustak i Teherans norra utkanter. Foto: Per Luthander 

Mahsa Vahdat hemma på sitt hustak i Teherans norra utkanter. Foto: Per Luthander 

I hennes hem gjorde jag och min man Per Luthander också en egen ljudupptagning när Mahsa Vahdat sjöng Bellmans ”Märk hur vår skugga”
Men ett ännu bättre smakprov på hennes tolkning av Bellman – på farsi – hittar du på denna video som är gjord av Kirkelig kulturverkstad i Norge. 



Förbudet för iranska kvinnor måste bort

Ikväll spelar Sveriges och Irans landslag en vänskapsmatch på Friends Arena i Solna. Matchen är omtvistad av politiska skäl. En av flera anledningar är att iranska kvinnor i det fotbollsälskande Iran inte får sitta på läktarna när män spelar.

Detta har varit en stridsfråga i Iran i många år. När den förre populistiske presidenten Mahmoud Ahmadinejad år 2006 förklarade att kvinnor borde bli insläppta på läktarna vid större arrangemang, ville många iranska kvinnor ta honom på orden. Jag stod själv utanför grindarna till den stora Azadistadion i Teheran försommaren 2006, när iranska kvinnliga fotbollssupportrar tagit sig dit med krav på att de skulle bli insläppta för att se Irans manliga landslag göra sitt sista träningspass inför avfärden till fotbolls-VM i Tyskland. Grindarna öppnades när manliga dignitärer, som parlamentsledamöter och andra, rullade in i sina svarta täckta bilar. Men när vakterna vägrade släppa in kvinnorna satte de sig ned och sittdemonstrerade.

Vi var några utländska journalister som dokumenterade detta. Till slut blev situationen pinsam för vakterna som först släppte in mig och min kvinnliga tolk. Men snart nog gav de upp och öppnade grindarna för samtliga kvinnor som väntat.

I matchen matchen mellan vakterna och kvinnliga fotbollssupportrar blev det 01- till iranska kvinnor. Läs hela texten här. 

Det blev dock en kortvarig seger. Förbudet för kvinnor att sitta på läktarna i Iran gäller än idag.

När Per Luthander, som skriver om iransk fotboll på DN Sporten i dag, träffade fyra iranska sportjournalister utanför Fotbollförbundets lokaler i Teheran nyligen, satte de fingret på ett problem som Iran inte kan skaka av sig. Om Iran vill bli värdland för större mästerskap måste förbudet bort:

– Förbudet mot kvinnor på läktarna måste bort senast 2019, då Iran vill ställa upp som arrangör av Asiatiska mästerskapen. Där ställs villkoret att båda könen måste få tillträde till matcherna, sade Iraj Babahaji från sporttidningen Goal till Per Luthander.