Saudiarabien

Khashoggis förfärliga död – och dess vidare betydelse

  Jamal Khashoggi i Riyadh, mars 2011.  Foto: Per Luthander

Jamal Khashoggi i Riyadh, mars 2011. Foto: Per Luthander

Texten är uppdaterad, senast den 21 oktober 2018..

Första gången jag träffade Jamal Khashoggi var på hans dåvarande kontor, högst uppe i den 99 våningar höga Kingdom Center, den saudiska huvudstadens landmärke. Det var i mars 2011, när den arabiska våren fått Tunisiens och Egyptens diktatorer på fall och då protester rasade i Saudiarabiens grannländer Jemen och Bahrain. Jamal Khashoggi var vid denna tid en central och aktad spelare, en rikemansson och journalist som kände alla viktiga personer i kungariket.

Han hade arbetat under den förre underrättelsechefen prins Turki Al Faisal. Innan dess hade han bevakat saudisk mujaheddin i Afghanistan som journalist, där han också intervjuat Usama bin Ladin (medan denne ännu var en saudisk nationalhjälte som bekämpade Sovjetockupanter, innan han bildat al-Qaida).

Då bilden ovan togs, medan jag intervjuade Khashoggi som dåvarande korrespondent för Svenska Dagbladet, jobbade han i ett medieimperium ägt av Mellanösterns vid den tiden rikaste man, prins al-Waleed bin Talal. Khashoggi kritiserade vid detta tillfälle oförväget de saudiska myndigheterna för att de inte körde över de ultrakonservativa islamiska rättslärda, wahhabiterna, som satte skräck i människor på gatorna. Han ville se sociala reformer – något han också stod fast vid när han gick i exil 2017. Men han ville också se politiska reformer. När jag mötte honom i Istanbul i februari 2018 kritiserade han den nye kronprinsen Mohammed bin Salman för att spärra in fredliga reformister.

 En turkisk övervakningskamera fångade ögonblicket när Jamal Khashoggi klev in på det saudiska generalkonsulatet i Istanbulstadsdelen Levent den 2 oktober i år – den sista bilden av honom i livet.

En turkisk övervakningskamera fångade ögonblicket när Jamal Khashoggi klev in på det saudiska generalkonsulatet i Istanbulstadsdelen Levent den 2 oktober i år – den sista bilden av honom i livet.

Nu, när de makabra detaljerna kring det misstänkta mordet av denna tidigare insiderman i den saudiska regimen rullas upp, kan jag inte låta bli att fundera över hur de som planerade, liksom de som genomförde, det av allt att döma överlagda mordet tänkte.

Vi får kanske aldrig veta hela sanningen. Inte heller är det säkert att befälsordningen, från den som fattade beslutet om att röja Khashoggi ur vägen till dem som genomförde dådet i Istanbul, kommer att klarläggas och offentliggöras.

Vi kan däremot konstatera att det saudiska generalkonsulatet i Istanbul med all säkerhet varit buggat, trots att det strider mot Wienkonventionen eftersom konsulatet är saudiskt territorium. De turkiska brottsutredarna har släppt information undan för undan, varmed saudiska bortförklaringar om att Khashoggi ska ha lämnat konsulatet frivilligt har smulats sönder. Turkiska åklagare har hållit världens medier varma dag efter dag – förutom Saudilojala medier som beskyllt turkarna för att fara med osanning. Händelserna skakar också Washington, där president Trump och svärsonen/rådgivaren Kushner har bundit sin Mellanösternpolitik hårt vid två personer i Riyadh: den åldrige kung Salman och hans unge son, kronprins Mohammed bin Salman.

Mina egna senaste kommentarer för olika medier i denna fråga hittar ni på andra sidor på denna sajt, eller via länkar nedan:

20 oktober: Nu ökar rädslan bland prinsens närmaste Intervjuad i Svenska Dagbladet av Maria Carling om följdverkningarna av att Saudiarabien officiellt har erkänt att Khashoggi dödades på konsulatet. Men medgivandet är motsägelsefullt och leder bara till nya frågor. Under ytan finns också vetskapen om att många inom etablissemanget tycker att kronprinsen driver kungariket i fördärvet. Men de vågar inte uttrycka sin kritik offentligt.

19 oktober: Skulle misstanken stärkas om att kronprins MBS har beordrat mordet på Khashoggi kommer det att stänka ned även Trumps svärson Kushner (Kommenterar dramat USA-Saudiarabien-Turkiet i Studio ett; hör inslaget cirka 30 minuter in i sändning. Där hörs även Patrick El-Cheikh från Svensk-saudiska affärsrådet)

17 oktober: Många frågor men bara anonyma läckor ger svar ( för TT, här i Sydsvenskans version, tillsammans med Paul T Levin, chef för SUITS vid Stockholms universitet)

16 oktober: Mordet på Khashoggi var till för att statuera exempel och skrämma andra oliktänkande till tystnad (SVT Kulturnyheterna, reporter Mattias Dellert)

12 oktober: Med sina kritiska kommentarer har Khashoggi stört makten i Riyadh (SVT Aktuellt)

11 oktober: Surrealistisk rysare kan bli kris för Trump (för TT, här i Svenska Dagbladets version)

11 oktober: Ännu ingen spår av försvunnen saudisk journalist (P1 Morgon, tillsammans med Cecilia Uddén)

9 oktober: Försvinnandet ger kalla kårar – och besvär för Trump (min artikel i Svenska Dagbladet, Kultur, inklusive citat från mina möten med honom, först i Riyadh i mars 2011, och senast i Istanbul i år).

Misstankarna om ett överlagt och bestialiskt mord på en avhoppad, tidigare regimlojalist som stod i begrepp att gifta sig, och som bara behövde dokument på att han var frånskild för att det skulle kunna ske, sänder kalla kårar till saudiska reformister, skrev jag i SvD.

I den kritik som Jamal Khashoggi framförde mot Riyadh pekade han på hur repressionen under kronprins Mohammed bin Salman hade blivit “outhärdlig” och hur kronprinsen genom att fängsla fredliga reformister visat att han inte menade allvar med sitt tal om reform. Den uppfattningen gav också Khashoggi uttryck för när jag träffade honom senast på en konferens i Istanbul i februari 2018 (se min artikel i SvD).

Han förde i sina kolumner i Washington Post och i intervjuer tydligt fram sin uppfattning att det inte går att demokratisera arabvärlden utan att ge politisk islam, främst Muslimska brödraskapet (MB), en roll. Denna, hans välgrundade mening, rymde också sympatier för MB. "Det kan aldrig bli politiska reformer och demokrati i något arabland om man inte accepterar att politisk islam är en del av det", skrev han i Washington Post. 

Var han också ledare för en saudisk gren av Muslimska brödraskapet, vilket somliga gör gällande? “Om så var fallet vet jag inte, det tror jag inte och det har jag aldrig hört”, säger dissidentkällor från Arabiska halvön som jag har talat med. Men det hävdar John R Bradley, en av Khashoggis tidigare kolleger på tidningen Arab News, i en mycket läsvärd artikel i The Spectator, Death of a Dissident.

Khashoggis önskan om reformer omfattade i alla händelser även andra än Muslimska brödraskapet. När jag mötte honom senast, i Istanbul, talade han med förtrytelse om hur kronprinsen spärrade in de reformister han borde ha gjort till sina allierade, som de kvinnoaktivister som i åratal kämpat för jämställdhet.

"Jag förstår inte varför han måste gå så hårt fram. 95 procent av de gripna är reformister", sade han om den unge kronprinsen.

Trump ser ut att sluta upp bakom Saudiarabien även nu, i tron att det behövs diktaturer i arabvärlden, dels för amerikansk vapenexport, dels för att bekämpa Iran. Men Khashoggi hade en annan mening och kunde nå amerikanska beslutsfattare via sina kolumner i Washington Post. Men nu har hans röst tystnat – och få arabiska intellektuella kan nå en västerländsk elit på samma sätt, med tyngden hos en tidigare insider och den stilistiska förmågan hos en god skribent.

Den palestinsk-libanesiske kolumnisten Rami Khouri sätter det misstänkta mordet i ett vidare perspektiv. Han skriver i sin senaste kolumn, som syndikeras av Agence Global och som jag bara kan citera brottstycken av, att vi inte får glömma de tiotusentals arabiska män och kvinnor som har fängslats, torterats och i vissa fall också dödats av sina egna regeringar eller inhemska politiska rörelser – ofta på grund av som “brott” eller “säkerhetshot” som att de har sagt sin mening, även om den inte råkar falla de egna makthavarna i smaken, eller för att de har vägrat bli megafoner för sina regeringar.

Det är många demokratiaktivister från flera arabiska länder som nu känner det iskalla vinddraget från konsulatet i Istanbul.

Det misstänkta mordet på Khashoggi förtjänar all internationell uppmärksamhet, betonar Rami Khouri. Men det räcker inte, fortsätter han och ber oss att sluta upp bakom de arabiska män och kvinnor som kräver frihet i sina hemländer, något de förmenas av sina egna regeringar som stöds av USA och andra västländer:

Yet this attention will remain transient, deeply flawed, and lacking credibility if it does not translate into a more serious effort to join hands with brave Arab men and women across our region who continue to struggle for the freedoms, rights, and basic dignities that are denied to us by those very governments that the U.S. and other world powers support almost absolutely.   

Dramat i Istanbul borde bli en vändpunkt i omvärldens syn på arabvärlden, menar Khouri och understryker att den rättighet som i första hand har förvägrats medborgare i arabvärlden är rätten till yttrandefrihet.

It is telling that many reforms across the Arab region in administrative, commercial, judicial, educational, gender, and, even occasionally, security sectors have not touched the home-based Arab mass media, which remains under the licensing and legal thumbs of governments and security agencies.

Det för oss tillbaka till den i stort sett kidnappade eller krossade arabiska våren – och människors krav på bröd, frihet och social rättvisa.

Låt oss inte heller glömma att det undertryckta kravet på yttrandefrihet också gäller för Turkiet, där så många journalister har fängslats, varav några är dömda till livstid på bisarra grunder, medan andra starka profiler från civilsamhället, liksom politiker, hålls kvar i häkte utan att veta varför eller är dömda på godtyckliga grunder.

Men till sist ännu en minnesbild av Jamal Khashoggi, så som jag och min man Per Luthander mötte honom i mars 2011, högt där uppe på 99:e våningen i Riyadh.

Tillägg den 20 oktober:

Så har till sist även Saudiarabien erkänt att Khashoggi är död, samtidigt som man officiellt rentvår kronprins Mohammed bin Salman från all inblandning – något ingen seriös bedömare tror på, eftersom Saudiarabien under MbS egenmäktiga styre inte ger underrättelsetjänsten frihet att skicka femton man, inklusive en rättsläkare och nära medarbetare till kronprinsen, till ett konsulat i Istanbul när en dissident har ett bokat möte där. Dessutom väcker det bara nya frågor: Var är kroppen? Varför hävdade kronprinsen tidigare att Khashoggi lämnade konsulatet som en fri man? Vilka underrättelser har Turkiet delat med sig av till exempelvis CIA?

Khashoggi kommer i en arabisk kontext att bli ihågkommen som en martyr av sina anhängare. Även om många håller tyst om det idag, av rädsla för sin egen säkerhet.


IMG_3059.JPG

Jamal Khashoggi. Foto: Per Luthander

Saudiska pionjärer värda internationella priser

För en tid sedan, när jag satt på ett plan på väg söderut, såg jag filmen Suffragette, om brittiska kvinnors kamp för rösträtt vid 1900-talets början. Filmen fick mig osökt att tänka på de saudiska kvinnor som i tre årtionden har kämpat för att behandlas som myndiga – bland annat genom rätten att få köra bil i ett kungarike som i stort sett saknar kollektivtrafik. De har tvingas betala ett högt personligt pris, precis som en gång brittiska suffragetter.

De 47 saudiska pionjärerna från 1990, de som genomförde en första bilkörningsdemonstration i Riyadh, förlorade alla sina jobb – och i många fall mer därtill. Men de har fortsatt sin kamp år efter år – och sett hur nya generationers saudiska kvinnor har tagit vid, som Manal al-Sharif, Tamador Alymi och många andra via aktioner som #Women2Drive och #Women4Drive. Även de unga aktivisterna har straffats hårt. Några har häktats, ett par till och med enligt anti-terroristlagar. Tamador Alyami fick sin bil beslagtagen. När jag träffade henne för några år sedan berättade hon att polisen vägrat ge henne ett kvitto på beslaget och att hon tänkte stämma polisen. 

 Tamador Alyami i Jidda är en av dem som gått ut i eget namn när hon postat YouTube-filmer av sig själv bakom ratten. Foto: Bitte Hammargren

Tamador Alyami i Jidda är en av dem som gått ut i eget namn när hon postat YouTube-filmer av sig själv bakom ratten. Foto: Bitte Hammargren

Bland veteranerna, de som aldrig gett upp, finns den nu pensionerade universitetslektorn Aziza Youssef, som kämpar både för bilkörning och mot det manliga förmyndarskapet. Henne träffade jag Riyadh i våras. Hon är också en av de modiga som har lagt ut filmklipp av sig själv när hon sitter bakom ratten. Inga vanliga saudiska förare reagerade när de såg en kvinna vid ratten i Riyadhs bilköer, säger hon. Men när polisen fick korn på denna förbjudna aktion blev hon gripen och frihetsberövad några timmar. I Svenska Dagbladet berättar jag om Aziza Youssef under rubriken Glimtar av frihet i det totalitära kungadömet. 

Här en bild av henne när hon kör bil i Riyadh:

Saudi_Arabia_Women_Driving_65322.jpg

De saudiska pionjärerna och de yngre aktivisterna är värda internationella priser. Deras kamp, med stöd av reformtörstande saudiska män, ligger bakom det faktum att kung Salman den 26 september vågade köra över det ultrakonservativa religiösa etablissemanget i denna fråga. Ett sjunkande oljepris har också sin förklaring till kungens dekret om kvinnliga förare. Kungariket måste få ut fler kvinnor på arbetsmarknaden. Men utan det sociala trycket inifrån det egna samhället hade kungen inte vågat göra denna överraskande U-sväng.

Läs mer om detta i min senaste analys i Utrikesmagasinet via denna länk. Nästa steg i de saudiska reformvännernas kamp är att få det manliga förmyndarskapet att vittra sönder. Den dagen kommer. Men det lär dröja innan sociala reformer följs av politiska rättigheter. 

För övrigt kommer vi säkert att få se dramadokumentärer av saudiska filmare om kampen för Women2Drive. 

På Stefan Löfvens kom-ihåg-lista i Riyadh

 Tre fängslade försvarare av mänskliga rättigheter i Saudiarabien: Dr Abdullah al-Hamid, advokaten Waleed Abu al-Khair och dr Mohammed Fahad al-Qahtani. 

Tre fängslade försvarare av mänskliga rättigheter i Saudiarabien: Dr Abdullah al-Hamid, advokaten Waleed Abu al-Khair och dr Mohammed Fahad al-Qahtani. 

Jag är inte emot kontakter med Saudiarabien, inte heller handel av civila produkter. Men jag hoppas att Stefan Löfven kräver en frigivning av Raif Badawi under sin resa till Riyadh.

Jag hoppas dessutom att han kräver frigivning av Raifs advokat, Waleed Abu al-Khair, en samvetsfånge och fredlig reformist som är dömd till femton års fängelse som straff för att ha varit en orädd försvarare av mänskliga rättigheter i kungariket.

Waleed Abu al-Khair fick välförtjänt Palmepriset, men kunde aldrig ta emot det personligen då han belades med utreseförbud. Sveriges socialdemokratiskt ledda regering får inte glömma Waleed Abu al-Khair.

Så här skrev jag om honom i Svenska Dagbladet när domen föll i sommaren 2014.