Iran

Let the Iranians inside the country sort out this themselves

 Protests in Zanjan, 30 December 2017. Photo from YouTube.

Protests in Zanjan, 30 December 2017. Photo from YouTube.

My take on #Iranprotests. People in the streets in Iran don’t have one common goal. Some want the fall of the regime. Others want reform, end of corruption, end of money being siphoned to Lebanon & Syria - but they also realize how brutal the repression may get if the core institutions of the regime, like the Supreme Leader and the Revolutionary Guards feel threatened. 
And the Revolutionary Guards know how to repress rebellion. They did not just take part in the fight against Daesh/IS. They are also trained from crushing rebellion in Syria, siding with the Assad regime. 
The “best” thing for the hardliners of the regime would be if they could blame the street protests on ‘foreign hands’, mainly Trump and Saudi Arabia.
The outside world should let the Iranian people inside the country sort out this for themselves. Without any attempts of foreign interference.

The European Union has a delicate role to play as a defender of the JCPOA, the nuclear deal, and as a union that should enhance European interest, the principles of human rights and international law. After Trump it is no longer possible to talk about 'the West' as a united body vis-à-vis Iran. 

The European Union has a much deeper understanding of Iran than the U.S.

Washington lost its knowledge on Iran after 39 years of broken diplomatic relations. Obama tried to mend fences with Tehran, but his legacy was destroyed by Trump, as we all know. 


This is my view after lots of visits to Iran during the last 15 years, the last one in November 2017.

 

Kvinnor i Iran hindras se mästerskap

 Vattensporter är populära på Kish. Foto: Per Luthander 

Vattensporter är populära på Kish. Foto: Per Luthander 

Sanktionerna mot Iran har hävts, den islamiska republiken får tillgång till frysta miljarder i utlandet och börjar teckna stora kontrakt, både för inköp av vapen och för civila ändamål, som en stororder av Airbus. Detta land är också en av flera krigförande parter i Syrien.

Vad kan de ekonomiska öppningarna att leda till på längre sikt? Det är för tidigt att säga och mycket beror på den interna maktkamp som pågår inom den islamiska republiken. För  att ta temperaturen på läget reste jag och Per Luthander till ön Kish, en iransk frizon i Persiska viken, i vintras. Det var min åttonde resa till Iran sedan 2002.

Här kan du läsa vårt reportage i Hufvudstadsbladet. Det har också varit publicerat i ETC. På Kish är det sociala livet lite friare än på fastlandet, men inte så att män och kvinnor kan bada på samma stränder. 

När internationella mästerskap för herrar i beachvolley skulle hållas på Kish var också frågan, som så ofta i Iran, om myndigheterna skulle släppa in kvinnor i publiken, vilket reglerna för internationella mästerskap föreskriver. Det var villkoret för att Iran skulle få hålla mästerskapen och det hade också chefen för Irans volleybollförbund lovat. Men när tävlingarna för herrar drog igång visade det sig att de lokala myndigheterna på Kish körde över den internationella volleybollfederationen. Så blev kvinnliga idrottsvänner portade än en gång – sannolikt efter order från högre ort i Teheran. Det här är ännu ett exempel på den interna maktkamp som pågår mellan olika fraktioner, som är för eller emot reformer. 

 De sociala spelreglerna brukar vara lite friare på ön Kish än på det iranska fastlandet. Ett favorittillhåll för besökare är att samlas vid solnedgången på klipporna framför ett rostigt grekiskt lastfartyg som gick på grund för många år sedan. Foto: Per Luthander

De sociala spelreglerna brukar vara lite friare på ön Kish än på det iranska fastlandet. Ett favorittillhåll för besökare är att samlas vid solnedgången på klipporna framför ett rostigt grekiskt lastfartyg som gick på grund för många år sedan. Foto: Per Luthander

Nu går Iran snart till parlamentsval. Den islamiska republikens vägval kommer att diskuteras på ABF-huset i Stockholm den 22 februari när jag ska moderera ett samtal med Lundaforskaren Rouzbeh Parsi och S-parlamentarikern Azadeh Rojhan GustafssonSe länken här. 

 

Irans vice president slipper inte frågorna

Näringsminister Mikael Damberg, som har tagit utrikeshandelsfrågorna från UD till näringsdepartementet, har varit på säljresa till Iran. SvD:s team med Yvonne Åsell och Therese Larsson Hultin följde med. 

Läs reportaget Svenska bolag på rad för att gräva guld i Iran. Se även Yvonne Åsells skickligt fångade bilder av Teheran runt på 30 timmar,

Själv fastnar jag särskilt vid några bilder där ett bekant ansikte dyker upp: vice president Masoumeh Ebtekar. Henne träffade jag vid min första reportageresa till Iran 2002. Då hette presidenten Mohammed Khatami, medan dagens president är Hassan Rouhani.

 Nidbild av Frihetsgudinnan inne på den ockuperade ambassaden.                   Foto: Per Luthander  

Nidbild av Frihetsgudinnan inne på den ockuperade ambassaden.                   Foto: Per Luthander  

En fråga var given, när jag satt i besöksstolen på Ebtekars kontor högt ovanför Teherans mördande trafik: Hennes roll under ockupationen av USA:s ambassad i Teheran 1979. Då var hon var ockupanternas tolk och talesperson, enbart känd under täcknamnet Mary. Arton år senare kände New York Times korrespondent, Elaine Sciolino, igen rösten och ansiktet från revolutionsåret 1979. Hon kunde avslöja att Ebtekar, med sin perfekta amerikanska engelska, som ung varit studenternas talesperson. 

Redan när jag för tretton år sedan träffade den högutbildade vice presidenten och dåvarande miljöministern, som har en doktorstitel i biomedicin, märktes att hon var trött på frågan om ambassadockupationen. Det var så mycket annat hon ville tala om, som miljöfrågor och de islamiska rättslärda, däribland storayatollan Sanei, som vill främja kvinnors rättigheter inom ramen för sin tolkning av islam. 

 Staty på den ockuperade ambassaden speglar hur studenter som stödde ayatolla Khomeini under revolutionsåret 1979 klättrade över ambassadområdets murar. Foto: Bitte Hammargren

Staty på den ockuperade ambassaden speglar hur studenter som stödde ayatolla Khomeini under revolutionsåret 1979 klättrade över ambassadområdets murar. Foto: Bitte Hammargren

 Min intervju med vice president Ebtekar i Svenska Dagbladet 2002. 

Min intervju med vice president Ebtekar i Svenska Dagbladet 2002. 

Men så länge USA och Iran inte har normaliserat sina relationer kommer inte Masoumeh Ebtekar att slippa undan frågor om ambassadockupationen, hur gärna hon än skulle vilja. Intrånget på ambassadområdet i centrala Teheran och gisslantagandet av amerikanska diplomater i november 1979 – ett drama som pågick i 444 dagar – var ett brott mot Wienkonventionen. Ockupanterna, av vilka många med tiden blev reformister, såg det som ett svar på CIA:s roll i statskuppen 1953 av den folkvalde premiärministern Mossadeq, som nationaliserat Irans oljetillgångar. Studenterna trodde att USA förberedde en ny kupp mot de revolutionärer som störtat shahen.

 Studenterna som stormade USA:s ambassad i november 1979 hittade bland annat papperstuggare som var i full gång. Pappersremsorna i maskinerna pusslades mödosamt ihop av ockupanterna. Foto: Bitte Hammargren

Studenterna som stormade USA:s ambassad i november 1979 hittade bland annat papperstuggare som var i full gång. Pappersremsorna i maskinerna pusslades mödosamt ihop av ockupanterna. Foto: Bitte Hammargren

Iran och USA har en lång väg att gå innan de kan normalisera sina relationer. 

Men bland vanliga iranier märks en enorm längtan efter öppningar mot världen.

När jag och min man Per Luthander gick in på den ockuperade USA-ambassaden i våras (se bland annat mitt reportage i Internationella studier samt ett annat i SvD) var vi och en grupp houthier från Jemen de enda besökarna på beskickningen som omvandlats till revolutionsmuseum. Iranierna vände platsen ryggen och gick hellre på det närliggande konstnärskaféet strax intill.

Den stora frågan idag är hur länge det kommer att dröja tills USA kan återinviga sin ambassad i Teheran.