Misstanken om Khashoggis förfärliga död – och dess vidare betydelse

  Jamal Khashoggi i Riyadh, mars 2011.  Foto: Per Luthander

Jamal Khashoggi i Riyadh, mars 2011. Foto: Per Luthander

Första gången jag träffade Jamal Khashoggi var på hans dåvarande kontor, högst uppe i den 99 våningar höga Kingdom Center, den saudiska huvudstadens landmärke. Det var i mars 2011, när den arabiska våren fått Tunisiens och Egyptens diktatorer på fall och då protester rasade i Saudiarabiens grannländer Jemen och Bahrain. Jamal Khashoggi var vid denna tid en central och aktad spelare, en rikemansson och journalist som kände alla viktiga personer i kungariket.

Han hade arbetat under den förre underrättelsechefen prins Turki Al Faisal. Innan dess hade han bevakat saudisk mujaheddin i Afghanistan som journalist, där han också intervjuat Usama bin Ladin (medan denne ännu var en saudisk nationalhjälte som bekämpade Sovjetockupanter, innan han bildat al-Qaida).

Då bilden ovan togs, medan jag intervjuade Khashoggi som dåvarande korrespondent för Svenska Dagbladet, jobbade han i ett medieimperium ägt av Mellanösterns vid den tiden rikaste man, prins al-Waleed bin Talal. Khashoggi kritiserade vid detta tillfälle oförväget de saudiska myndigheterna för att de inte körde över de ultrakonservativa islamiska rättslärda, wahhabiterna, som satte skräck i människor på gatorna. Han ville se sociala reformer – något han också stod fast vid när han gick i exil 2017. Men han ville också se politiska reformer. När jag mötte honom i Istanbul i februari 2018 kritiserade han den nye kronprinsen Mohammed bin Salman för att spärra in fredliga reformister.

 En turkisk övervakningskamera fångade ögonblicket när Jamal Khashoggi klev in på det saudiska generalkonsulatet i Istanbulstadsdelen Levent den 2 oktober i år – den sista bilden av honom i livet.

En turkisk övervakningskamera fångade ögonblicket när Jamal Khashoggi klev in på det saudiska generalkonsulatet i Istanbulstadsdelen Levent den 2 oktober i år – den sista bilden av honom i livet.

Nu, när de makabra detaljerna kring det misstänkta mordet av denna tidigare insiderman i den saudiska regimen rullas upp, kan jag inte låta bli att fundera över hur de som planerade, liksom de som genomförde, det av allt att döma överlagda mordet tänkte.

Vi får kanske aldrig veta hela sanningen. Inte heller är det säkert att befälsordningen, från den som fattade beslutet om att röja Khashoggi ur vägen till dem som genomförde dådet i Istanbul, kommer att klarläggas och offentliggöras.

Vi kan däremot konstatera att det saudiska generalkonsulatet i Istanbul med all säkerhet varit buggat, trots att det strider mot Wienkonventionen eftersom konsulatet är saudiskt territorium. De turkiska brottsutredarna har släppt information undan för undan, varmed saudiska bortförklaringar om att Khashoggi ska ha lämnat konsulatet frivilligt har smulats sönder. Turkiska åklagare har hållit världens medier varma dag efter dag – förutom Saudilojala medier som beskyllt turkarna för att fara med osanning. Händelserna skakar också Washington, där president Trump och svärsonen/rådgivaren Kushner har bundit sin Mellanösternpolitik hårt vid två personer i Riyadh: den åldrige kung Salman och hans unge son, kronprins Mohammed bin Salman.

Mina egna senaste kommentarer för olika medier i denna fråga hittar ni på andra sidor på denna sajt, eller via länkar nedan:

17 oktober: Många frågor men bara anonyma läckor ger svar ( för TT, här i Sydsvenskans version, tillsammans med Paul T Levin, chef för SUITS vid Stockholms universitet)

16 oktober: Mordet på Khashoggi var till för att statuera exempel och skrämma andra oliktänkande till tystnad (SVT Kulturnyheterna, reporter Mattias Dellert)

12 oktober: Med sina kritiska kommentarer har Khashoggi stört makten i Riyadh (SVT Aktuellt)

11 oktober: Surrealistisk rysare kan bli kris för Trump (för TT, här i Svenska Dagbladets version)

11 oktober: Ännu ingen spår av försvunnen saudisk journalist (P1 Morgon, tillsammans med Cecilia Uddén)

9 oktober: Försvinnandet ger kalla kårar – och besvär för Trump (min artikel i Svenska Dagbladet, Kultur, inklusive citat från mina möten med honom, först i Riyadh i mars 2011, och senast i Istanbul i år).

Misstankarna om ett överlagt och bestialiskt mord på en avhoppad, tidigare regimlojalist som stod i begrepp att gifta sig, och som bara behövde dokument på att han var frånskild för att det skulle kunna ske, sänder kalla kårar till saudiska reformister, skrev jag i SvD.

I den kritik som Jamal Khashoggi framförde mot Riyadh pekade han på hur repressionen under kronprins Mohammed bin Salman hade blivit “outhärdlig” och hur kronprinsen genom att fängsla fredliga reformister visat att han inte menade allvar med sitt tal om reform. Den uppfattningen gav också Khashoggi uttryck för när jag träffade honom senast på en konferens i Istanbul i februari 2018 (se min artikel i SvD).

Han förde i sina kolumner i Washington Post och i intervjuer tydligt fram sin uppfattning att det inte går att demokratisera arabvärlden utan att ge politisk islam, främst Muslimska brödraskapet (MB), en roll. Denna, hans välgrundade mening, rymde också sympatier för MB. "Det kan aldrig bli politiska reformer och demokrati i något arabland om man inte accepterar att politisk islam är en del av det", skrev han i Washington Post. 

Var han också ledare för en saudisk gren av Muslimska brödraskapet, vilket somliga gör gällande? “Om så var fallet vet jag inte, det tror jag inte och det har jag aldrig hört”, säger dissidentkällor från Arabiska halvön som jag har talat med. Men det hävdar John R Bradley, en av Khashoggis tidigare kolleger på tidningen Arab News, i en mycket läsvärd artikel i The Spectator, Death of a Dissident.

Khashoggis önskan om reformer omfattade i alla händelser även andra än Muslimska brödraskapet. När jag mötte honom senast, i Istanbul, talade han med förtrytelse om hur kronprinsen spärrade in de reformister han borde ha gjort till sina allierade, som de kvinnoaktivister som i åratal kämpat för jämställdhet.

"Jag förstår inte varför han måste gå så hårt fram. 95 procent av de gripna är reformister", sade han om den unge kronprinsen.

Trump ser ut att sluta upp bakom Saudiarabien även nu, i tron att det behövs diktaturer i arabvärlden, dels för amerikansk vapenexport, dels för att bekämpa Iran. Men Khashoggi hade en annan mening och kunde nå amerikanska beslutsfattare via sina kolumner i Washington Post. Men nu har hans röst tystnat – och få arabiska intellektuella kan nå en västerländsk elit på samma sätt, med tyngden hos en tidigare insider och den stilistiska förmågan hos en god skribent.

Den palestinsk-libanesiske kolumnisten Rami Khouri sätter det misstänkta mordet i ett vidare perspektiv. Han skriver i sin senaste kolumn, som syndikeras av Agence Global och som jag bara kan citera brottstycken av, att vi inte får glömma de tiotusentals arabiska män och kvinnor som har fängslats, torterats och i vissa fall också dödats av sina egna regeringar eller inhemska politiska rörelser – ofta på grund av som “brott” eller “säkerhetshot” som att de har sagt sin mening, även om den inte råkar falla de egna makthavarna i smaken, eller för att de har vägrat bli megafoner för sina regeringar.

Det är många demokratiaktivister från flera arabiska länder som nu känner det iskalla vinddraget från konsulatet i Istanbul.

Det misstänkta mordet på Khashoggi förtjänar all internationell uppmärksamhet, betonar Rami Khouri. Men det räcker inte, fortsätter han och ber oss att sluta upp bakom de arabiska män och kvinnor som kräver frihet i sina hemländer, något de förmenas av sina egna regeringar som stöds av USA och andra västländer:

Yet this attention will remain transient, deeply flawed, and lacking credibility if it does not translate into a more serious effort to join hands with brave Arab men and women across our region who continue to struggle for the freedoms, rights, and basic dignities that are denied to us by those very governments that the U.S. and other world powers support almost absolutely.   

Dramat i Istanbul borde bli en vändpunkt i omvärldens syn på arabvärlden, menar Khouri och understryker att den rättighet som i första hand har förvägrats medborgare i arabvärlden är rätten till yttrandefrihet.

It is telling that many reforms across the Arab region in administrative, commercial, judicial, educational, gender, and, even occasionally, security sectors have not touched the home-based Arab mass media, which remains under the licensing and legal thumbs of governments and security agencies.

Det för oss tillbaka till den i stort sett kidnappade eller krossade arabiska våren – och människors krav på bröd, frihet och social rättvisa.

Låt oss inte heller glömma att det undertryckta kravet på yttrandefrihet också gäller för Turkiet, där så många journalister har fängslats, varav några är dömda till livstid på bisarra grunder, medan andra starka profiler från civilsamhället, liksom politiker, hålls kvar i häkte utan att veta varför eller är dömda på godtyckliga grunder.

Men till sist ännu en minnesbild av Jamal Khashoggi, så som jag och min man Per Luthander mötte honom i mars 2011, högt där uppe på 99:e våningen i Riyadh.


IMG_3059.JPG

Jamal Khashoggi. Foto: Per Luthander

Till minne av Dan Hansson – en mästerfotograf

Skärmavbild 2018-01-31 kl. 22.24.26.png

En suverän fotograf, en särpräglad begåvning inte minst när det gäller porträttkonst, har gått bort. Jag saknar min förre SvD-kollega Dan Hansson.  Han var en genomsympatisk kollega att jobba med.

Minns särskilt vår reportageresa till Iran för mer än tio år sedan, då vi gjorde nedslag på platser som präststaden Qom, där vi mötte en i många stycken oliktänkande och utfrusen storayatolla Sana'i, den gamla basaren i staden Kashan och så den lilla bergsbyn Qamsar, känd för sin tillverkning av Mellanösterns finaste rosenvatten - Gol-Ab på persiska. Ett rosenvatten som är så väldoftande att det sägs vara det enda som används för att sprida väldoft kring Kaba, det allra heligaste i Mecka.

Att vi skulle besöka bergsbyn Qamsar och fånga stunden när rosenknopparna skördades strax efter gryningen en försommarmorgon var Dans idé. Vilket visade sig vara en lysande idé, som ledde till ett underbart bildreportage i SvD under rubriken Paradisets rosenlundar.  Reportagets text hittar du här. 
Med på resan till Qom, Qamsar och Kashan följde en annan utsänd i Iran, SR:s Cecilia Uddén, som gjorde radioreportage med fågelsång från gryningsskörden av rosenknoppar. Vill minnas att hon liksom Dan handlade vaxdux i basaren i Kashan. Det var sådana vardagshändelser man kunde stanna upp för att göra på en reportageresa tillsammans med Dan. 
Hädanefter kommer jag alltid att förknippa doften av rosenvatten med Dan Hansson. Läs hans förra SvD-kollega Karin Thunbergs starka text om Dan. Och njut av hans mästerliga porträttkonst. 

Svårt ta in att han är borta. Men hans bilder lever kvar. 

Let the Iranians inside the country sort out this themselves

 Protests in Zanjan, 30 December 2017. Photo from YouTube.

Protests in Zanjan, 30 December 2017. Photo from YouTube.

My take on #Iranprotests. People in the streets in Iran don’t have one common goal. Some want the fall of the regime. Others want reform, end of corruption, end of money being siphoned to Lebanon & Syria - but they also realize how brutal the repression may get if the core institutions of the regime, like the Supreme Leader and the Revolutionary Guards feel threatened. 
And the Revolutionary Guards know how to repress rebellion. They did not just take part in the fight against Daesh/IS. They are also trained from crushing rebellion in Syria, siding with the Assad regime. 
The “best” thing for the hardliners of the regime would be if they could blame the street protests on ‘foreign hands’, mainly Trump and Saudi Arabia.
The outside world should let the Iranian people inside the country sort out this for themselves. Without any attempts of foreign interference.

The European Union has a delicate role to play as a defender of the JCPOA, the nuclear deal, and as a union that should enhance European interest, the principles of human rights and international law. After Trump it is no longer possible to talk about 'the West' as a united body vis-à-vis Iran. 

The European Union has a much deeper understanding of Iran than the U.S.

Washington lost its knowledge on Iran after 39 years of broken diplomatic relations. Obama tried to mend fences with Tehran, but his legacy was destroyed by Trump, as we all know. 


This is my view after lots of visits to Iran during the last 15 years, the last one in November 2017.