Bo Holmström och jag – i Palestina för 35 år sedan

Nyheten om att Bo Holmström har gått bort väcker många minnen till liv. Vi som var med på 1970-talet tänker förstås på hans klassiska "Lägg ut" under hans bevakning av ockupationen av Västtysklands ambassad i Stockholm 1975. 

Bo Holmström framför västtyska ambassaden 1975. Foto: Youtube

Bo Holmström framför västtyska ambassaden 1975. Foto: Youtube

Men jag har ett annat, 35 år gammalt minne. Året var alltså 1982. Då arbetade jag som bibliotekarie på Bir Zeit-universitetet, ett av de palestinska lärosätena på den ockuperade Västbanken. De israeliska ockupationsmyndigheterna försökte vid den tiden tvinga universitetens utländska personal att skriva på en lojalitetsförklaring om att ta avstånd från PLO. Den som inte skrev på hotades av utvisning. Israel försökte vid den här tiden få kontroll över högre palestinska lärosäten via en militärorder. Det här var åren före den första intifadan och före Osloavtalet, vid en tid när PLO var förbjudet på ockuperat område. Under ytan kokade det på Västbanken, i Gaza och östra Jerusalem. Studenter blev ofta gripna redan på den tiden och ställda inför militärdomstolar.

Bo Holmström kom som SVT:s utsände till Bir Zeit-universitets gamla campus på Västbankens kullar för att skildra dramat. Han intervjuade mig och en annan svensk universitetslärare, lektorn i engelska Lena Sallin, en kall novemberdag.

Bir Zeits gamla klassiska campus. Foto: Riwaq

Bir Zeits gamla klassiska campus. Foto: Riwaq

Det var första gången jag hade en tv-kamera framför mig och jag måste ha sagt något om vikten av att bevara den akademiska friheten. Det gjorde också många icke-palestinska universitetslärare, inklusive amerikaner. Protesterna från amerikanska akademiker gav ekon i USA-medier och fick även en gammal universitetsman som USA:s dåvarande utrikesminister George Shultz att reagera. Det var han som till sist tvingade israeliska myndigheter att dra tillbaka lojalitetskravet, varmed vi utländska universitetsanställda kunde fortsätta med våra jobb. I mitt fall handlade det till stor del om att lära palestinska studenter att använda ett bibliotek fullt ut. 

George Shultz var principiell och knivskarp i sina uttalanden. Att försöka knäcka några av de få arabiska institutioner som fanns kvar på Västbanken gagnade varken Israels säkerhet eller fredsprocessen, betonade han. Shultz krävde att även israeliska akademiker skulle protestera, så som amerikanska professorer en gång protesterat mot McCarthy-erans lojalitetskrav, vilket framgår av citaten nedan.

George Shultz. Foto: Youtube

George Shultz. Foto: Youtube

I ett nyhetstelegram från UPI, daterat den 19 november 1982, hittar jag några citat från George Shultz och hans medarbetare: 

The disagreement surfaced Thursday, when Secretary of State George Shultz said at a news conference the requirement is 'just not constructive,' and Israeli academics 'ought to speak up' against it as American professors protested loyalty oaths during the McCarthy investigations.
The Israeli Embassy statement compared the West Bank oath to U.S. visa forms, which require applicants to sign an oath pledging not to support the Communist Party or affiliated organizations.
The Israeli pledge, which applies only to alien teachers and not to residents of the West Bank, requires work permit applicants to swear they will not support 'the organization entitled the PLO or any other hostile organization.'
In a public response to the embassy statement, the State Department said the oath comes down to a simple matter of academic freedom and expressed hope that Israel will eliminate it.
In a prepared statement, State Department spokesman John Hughes repeated Shultz' view that 'political pledges from educators are an abridgment of academic freedom.'
Shultz, who describes himself as 'fundamentally a university man,' was a professor at Stanford University, the University of Chicago and Massachusetts Institute of Technology.
The statement said, 'It is not a complex issue. It boils down to a defense of academic freedom anywhere in the world. We make no apologies for that defense.'
It also said the pledge 'is totally unnecessary from a security standpoint. It has the effect, whether or not intended, of eroding the few Arab institutions remaining on the West Bank. Its impact on the thinking of West Bankers is not helpful to our efforts to expand the peace process.'
The PLO is an umbrella organization that includes scores of organizations ranging from labor unions and the Red Crescent relief society to underground groups engaged in terrorism, including assassinations and aerial hijackings.

Denna händelse gav mig en förstklassig lektion om vikten av att försvara den akademiska friheten, om journalistikens möjligheter och om 4:e Genèvekonventionens bestämmelser om skyddet av civila under militär ockupation. Det var också så jag hamnade några minuter i en SVT-sändning med hjälp av Bo Holmström. 

Frid över hans minne. 

Saudiska pionjärer värda internationella priser

För en tid sedan, när jag satt på ett plan på väg söderut, såg jag filmen Suffragette, om brittiska kvinnors kamp för rösträtt vid 1900-talets början. Filmen fick mig osökt att tänka på de saudiska kvinnor som i tre årtionden har kämpat för att behandlas som myndiga – bland annat genom rätten att få köra bil i ett kungarike som i stort sett saknar kollektivtrafik. De har tvingas betala ett högt personligt pris, precis som en gång brittiska suffragetter.

De 47 saudiska pionjärerna från 1990, de som genomförde en första bilkörningsdemonstration i Riyadh, förlorade alla sina jobb – och i många fall mer därtill. Men de har fortsatt sin kamp år efter år – och sett hur nya generationers saudiska kvinnor har tagit vid, som Manal al-Sharif, Tamador Alymi och många andra via aktioner som #Women2Drive och #Women4Drive. Även de unga aktivisterna har straffats hårt. Några har häktats, ett par till och med enligt anti-terroristlagar. Tamador Alyami fick sin bil beslagtagen. När jag träffade henne för några år sedan berättade hon att polisen vägrat ge henne ett kvitto på beslaget och att hon tänkte stämma polisen. 

Tamador Alyami i Jidda är en av dem som gått ut i eget namn när hon postat YouTube-filmer av sig själv bakom ratten. Foto: Bitte Hammargren

Tamador Alyami i Jidda är en av dem som gått ut i eget namn när hon postat YouTube-filmer av sig själv bakom ratten. Foto: Bitte Hammargren

Bland veteranerna, de som aldrig gett upp, finns den nu pensionerade universitetslektorn Aziza Youssef, som kämpar både för bilkörning och mot det manliga förmyndarskapet. Henne träffade jag Riyadh i våras. Hon är också en av de modiga som har lagt ut filmklipp av sig själv när hon sitter bakom ratten. Inga vanliga saudiska förare reagerade när de såg en kvinna vid ratten i Riyadhs bilköer, säger hon. Men när polisen fick korn på denna förbjudna aktion blev hon gripen och frihetsberövad några timmar. I Svenska Dagbladet berättar jag om Aziza Youssef under rubriken Glimtar av frihet i det totalitära kungadömet. 

Här en bild av henne när hon kör bil i Riyadh:

Saudi_Arabia_Women_Driving_65322.jpg

De saudiska pionjärerna och de yngre aktivisterna är värda internationella priser. Deras kamp, med stöd av reformtörstande saudiska män, ligger bakom det faktum att kung Salman den 26 september vågade köra över det ultrakonservativa religiösa etablissemanget i denna fråga. Ett sjunkande oljepris har också sin förklaring till kungens dekret om kvinnliga förare. Kungariket måste få ut fler kvinnor på arbetsmarknaden. Men utan det sociala trycket inifrån det egna samhället hade kungen inte vågat göra denna överraskande U-sväng.

Läs mer om detta i min senaste analys i Utrikesmagasinet via denna länk. Nästa steg i de saudiska reformvännernas kamp är att få det manliga förmyndarskapet att vittra sönder. Den dagen kommer. Men det lär dröja innan sociala reformer följs av politiska rättigheter. 

För övrigt kommer vi säkert att få se dramadokumentärer av saudiska filmare om kampen för Women2Drive. 

Şahin Alpay tvingas stanna i häkte

I 14 månader har Şahin Alpay suttit häktad. Igår, som först, ställdes han inför rätta. Läs hans starka försvarstal i SvD. Liksom en tidigare vädjan från hans svenska statsvetarkolleger. 

Foto: P24

Foto: P24

Ikväll, tisdag, kom domarnas preliminära utslag från rättssalen i Silivrifängelset, som ligger nära två timmars resa från Istanbuls centrum: Şahin Alpay hålls kvar i häkte. Nästa rättegångsdatum är utsatt till den 8 december – alltså mer än 16 månader efter det att han greps i slutet av juli 2016. Det är en outhärdligt lång väntan för en fridsam 73-årig statsvetare, kolumnist och sekulär liberal, som vet att han är oskyldig till inblandning i ett kuppförsök som tillskrivs den islamiska Gülenrörelsens hemliga gren. 

I sitt försvarstal tar han med emfas avstånd från denna rörelse och militärkupper. 

Jag började bli desillusionerad vad gäller Gülen-rörelsen vid militärkuppsförsöket den 15 juli 2016. Jag måste erkänna att jag inte var medveten om att rörelsen hade en mörk sida som var inblandad i olagligheter. I vilken utsträckning rörelsen och dess medlemmar har varit inblandade i det misslyckade kuppförsöket kommer med all säkerhet att bli klarlagt när de har utretts rättsligt. Indikationerna på att Gülen-medlemmar i någon mån har varit inblandade i 15 juli-kuppförsöket har dock chockerat mig såsom varande en liberal demokrat som har försvarat civila regeringar hela mitt liv, som har skrivit kritiskt om militärkupper och militärt förmyndarskap.

I förra veckan skrev jag om en annan skådeprocess i Silivrifängelsets rättssal. Då var jag rättegångsobservatör där tillsammans med Right Livelihood-stiftelsen, något jag redogjort för i DN Kultur: Nu trappas kriget mot Turkiets medier upp. Då gällde det fem journalister från tidningen Cumhuriyet som också får sitta kvar i fängelset i väntan på domslut, som kanske kan komma vid nästa tillfälle den 25 september. 

Rättsprocessen mot alla dessa namnkunniga journalister berör varje vän av Europakonventionens respekt för yttrandefrihet och rättsstatens principer. Turkiet borde som medlem av Europarådet genast släppa Şahin Alpay och journalisterna från Cumhuriyet. Om inte, måste Europadomstolen skyndsamt ta upp dessa mål.  

Şahin Alpays fall berör mig inte bara rent principiellt utan även på ett personligt plan. Şahin är min vän sedan många år, liksom han är många andra svenskars vän. Åtalshotet mot honom är ännu längre än för Cumhuriyet-journalisterna, trots att åtalsgrunderna är bisarra i samtliga dessa fall. För Alpays del handlar det om tidningsartiklar som han publicerade helt legalt åren 2013–2014. Åklagaren yrkar på tre gånger livstid plus ytterligare år i fängelse för Şahin Alpay – hur nu det ska gå till efter tre gånger livstid?.

Han sitter i Silivrifängelsets högriskavdelning tillsammans med två fångar som han inte har något gemensamt med. Han får läsa böcker från fängelsets bibliotek och kan beställa frukt från kantinen. Men han kan bara gå ut på en rastgård med höga murar en timme varje dag och han har bara besöksdag en gång i veckan. Han får då bara ta emot besök av sina advokater och de närmaste familjemedlemmarna – och oftast med en glasruta emellan. "Kontaktbesök" med familjemedlemmar är bara tillåtna en gång i månaden. Och det är alltid övervakade besök.

Det är en också lång resa till Silivrifängelset som familjen och advokaterna måste göra varje vecka, resor som tär även på dem. Men familjemedlemmarna måste orka när de häktade inte får ta emot besök av några vänner eller släktingar utanför den närmaste kretsen. På så vis drabbar godtyckliga frihetsberövanden i Turkiet många fler än bara de häktade, som sitter inspärrade på grunder som är lika spröda som en turkisk filodeg.